Nyvalrörelsen har bara börjat, men Miljöpartiet har redan anledning att svettas denna varma december. En räcka felbeslut av partiets statsråd har bidragit till att sänka förtroendet för hela regeringen. Ledande Socialdemokrater har, visserligen i vaga ordalag, börjat ta ut visst säkerhetsavstånd till de gröna. Och på torsdagen talade LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson klarspråk i DN: Stefan Löfven bör kasta MP överbord och gå till val ensam.
På detta gav Löfven under torsdagen en lång räcka lätt bisarra svar. Dels hade han tänkt göra precis så hela tiden – trots att han på sin presskonferens med Gustaf Fridolin i förra veckan tydligt visade att samarbetet låg fast: ”Vi tycker om det samarbete vi har och vi har en väldigt stark budget”, hette det då från Löfven.
Den gemensamma budgeten, ja. Den är överspelad, säger statsministern nu. ”Men det innebär inte att jag tänker byta politik helt och hållet.”
Socialdemokraterna går alltså till val ensamma, tillsammans med MP, med en budget som inte gäller längre men som ska ligga till grund för den fortsatta politiken.
Kanske blir ett av Löfvens vallöften också att baka en kaka som hela folket kan äta upp men ändå ha kvar? Eller att bygga två stolar som svenskarna kan sitta på samtidigt?
”Låt mig vara tydlig”, är statsministerns paradfras. Och det vore ju trevligt om han vore det som omväxling, i stället för att låta som Juholt light.
En intressant aspekt av det pågående kärleksdramat mellan S och MP – flirt, samboskap, skilsmässa, eventuellt återfall – är att det på djupet berör Socialdemokraternas politiska själ. S har alltid varit kluvet mellan tillväxtvänlig realpolitik och utopi. Tidigare var denna röd, i dag är den grönare.
Göran Persson var kanske något på spåren med sitt tal om ”det gröna folkhemmet”, men hittills har ingen lyckats förvandla de vackra orden till konkret politik.
För Socialdemokraterna är makten överordnad det mesta, i synnerhet relationen till Miljöpartiet. Dyker det efter valet upp ett för Löfven bättre alternativ kommer det rödgröna samarbetet snabbt kännas lika aktuellt som höstens surströmming.
För Sverige är de flesta alternativ bättre än pågående vänstergir med svagt parlamentariskt stöd, svajiga statsråd och en statsminister som är allt utom tydlig.