Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Artikeln om sorgen i Trollhättan kan vara årets viktigaste text

Den massiva solidariteten med offren i Trollhättan bemöttes som att den inte fanns. Det är orättvist och farligt.

Undrar om det inte var en av årets viktigaste texter som publicerades i ETC den 21 april.

Författare var Eshtar Faris, kusin till en av dem som dödades i terrorattacken mot skolan Kronan i Trollhättan år 2015.

Faris text var ett svar på en annan debattartikel i samma tidning, skriven av poeten Athena Farrokhzad. "Var är den tysta minuten för Ahmed Hassan?" var rubriken på Farrokhzads text. Ja, var fanns den tysta minuten efter Trollhättan, undrar hon, i en text som bubblar av raseri och sorg över imperialismen och högern.

Eshtar Faris svarar på frågan, och mer därtill. Hon skriver om "kärleken i Trollhättan och i hela Sverige" efter svärdsattacken i skolan. Den tysta minuten hölls i Trollhättan och hela landet – 270 000 svenskar anmälde att de skulle delta.

Faris berättar om inströmmande värme, om företagare som skänkte bort pengar, tjänster och varor. Om statsministern som omedelbart kom till staden, följd av kungen.

"Tycker du fortfarande att svenskar nonchalerar svenskar med annan etnisk bakgrund?" frågar hon Farrokhzad. "Jag vill skriva till dig om de så kallade 'vita svenskarna', att de är kärleksfulla och respektingivande människor, som i stort är ödmjuka inför religiös tillhörighet, etnicitet, funktionsnedsättning, sexualitet etcetera."

Så varför vill jag lyfta fram Eshtar Faris artikel och kalla den så viktig? Vill jag, som "vit svensk", slå mig för bröstet och hålla fram min obefläckade tolerans som en förtjänstmedalj? Vill jag förringa eller relativisera rasismen och islamfientligheten i dagens Sverige?

Nej, jag vill bland annat visa på det enkla faktum att det inte bara finns en berättelse.

Athena Farrokhzads text följer ett mönster. Tonfallet är som hos en kränkt och förbannad part i en lång relation. "Varför byter du aldrig lakan?!" betyder inte att den andra parten aldrig någonsin under decennier av äktenskap inte en enda gång bytt lakan, bara att det enligt part ett sker alldeles för sällan.

På samma sätt betyder förmodligen "Var är den tysta minuten?" inte att tyst minut saknades helt utan att det borde ha visats mer sympati efter Trollhättan.

Men en så tråkig debattartikel vill väl ingen publicera, alltså måste man ta i: "Ingen tyst minut!" Jag har läst så många texter med samma typ av överdrift att jag inte ens reagerade. Jag tänkte bara "nähä, då hölls det ingen tyst minut, så märkligt och sorgligt men säkert typiskt för detta främlingsfientliga samhälle".

Och det är just detta som är ett av huvudproblemen. Manifestationerna mot rasism tenderar att tonas ner. Inte de massiva (gärna i Stockholm), som på Sergels torg efter terrordådet på Drottninggatan, men majoriteten av de andra. Framför allt alla de små vardagsgodheterna.

Eshtar Faris nämner några av dem: "Integrationsprojekt, föreningar, skolprojekt..." Det finns många andra exempel.

Detta betyder inte alls att Sverige är fritt från strukturell rasism. Däremot att den strukturella antirasismen också existerar – och att den på de flesta fronter är betydligt starkare än den strukturella rasismen.

Men berättelsen om antirasismen – som efter Trollhättan – kommer alltså inte fram. Varför? Dels, som sagt, för att debattartiklarna med gråskala lockar till färre klick. Dels också för att så många inte vill höra den.

Den vänster som Athena Farrokhzad kan sägas representera får sin livsluft i känslan av att vara förtryckt. Ju mindre repression desto mindre behov av revolution.

Den rasistiska höger som är Farrokhzads motståndare är inte heller det minsta gynnad av berättelser som Eshtar Faris artikel från Trollhättan. Den vill ju se raskrig, svenskar som Fått Nog och Står Upp.

De två falangerna är inte stora. Men de är så högljudda. Deras larm dränker vardagsslitet, solidaritetsyttringarna, alla otaliga exempel där gamla och nyare svenskar kommer alldeles utmärkt överens.

Tyvärr är larmet alltid intressantare än normaliteten såväl på nyhetsplats som i opinionsartiklarna, det ligger i mediernas natur.

Detta är inte bara orättvist och olyckligt. Det är också farligt. För det innebär att hundratusentals svenskar, gamla som nya, deltar i yttringar för solidaritet – och att dessa manifestationer behandlas som att de inte existerar. Vad är det då för poäng att ens dyka upp?

Om den stora lugna majoriteten tröttnar kommer den lilla ettriga minoriteten att segra. Må det aldrig ske.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.