Den nya Natoutredningen är ett värdefullt bidrag till debatten – men ett dåligt recept för Sverige.
När kulturpersonligheten Stina Oscarson i våras aviserade planen på en Natoutredning fick hon mycket ovett. Ska teaterregissörer lägga sig i säkerhetspolitiken? Vad blir nästa steg – officerare som sätter upp pjäser? Höhö.
Själv skulle jag gärna se ”Personkrets 3:1” i en generalmajors tappning. Jag tror att det är bra för samhället att flera röster hörs i alla möjliga sammanhang. Problemet är inte att kultursfären lägger sig i politiken, utan att den sällan har något att säga utöver ”Wooo, mera rättvisa, typ”.
Med sin Natoutredning, som läggs fram i dagarna, sluter sig Oscarson till en historisk kör av intellektuella som envisas med att pålästa peta i politiken – Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Sara Lidman... Det är både utvecklande för debatten och modigt.
”Sverige, Nato och säkerheten” är dessutom en ambitiös skrift. Den tar upp sina motståndares, Natovännernas, bästa argument och redovisar dem hederligt. Den är ingen pamflett utan resonerande och lågmäld.
Bland de som bidragit finns välkända Natomotståndare som Pierre Schori, Hans Blix och Sven Hirdman. Sammanhanget har gjort flera av dem bättre än vanligt. Här finns välgörande lite av den närmast aggressiva sentimentalitet för den heliga, S-märkta Neutraliteten som präglar en del tidigare skriverier i frågan.
Med detta sagt: Jag instämmer inte i slutsatserna.
En nyckeltanke i texten är att säkerhetspolitik är större än försvarspolitik, att det är diplomatiska strävanden efter nedrustning och avspänning som ger varaktig fred. Det är sant, men två enkla invändningar finns. Dels måste ett Natomedlemskap inte försvåra svensk fredsdiplomati – se på Norge.
Dels handlar argumenten för ett medlemskap om Sveriges försvarsförmåga. Om vi verkligen skulle bli anfallna har vi föga hjälp av en aldrig så framgångsrik diplomatkår och fredsrörelse.
Ett mycket problematiskt drag med det svenska Natomotståndet har alltid varit kålsuparteorin, att det inte är ens fel att två träter. Det har ibland yttrat sig i demokratiförakt. USA-hatet har svävat som en mer eller mindre synlig gas över Natodebatten sedan 1960-talet, vilket fått mången motståndare att halka över i direkt apologi för först Sovjetunionen, därefter regimen Putin.
Natoutredningen är förhållandevis fri från sådana formuleringar och bitvis skarp mot Kreml. Men den innehåller förstås sina tjuvnyp mot diverse USA-imperialism, och dess ansatser att ”förstå” Moskva glider ibland över i ekon från Aftonbladets kultursida.
Som i: ”Nato har alltså sedan kalla krigets slut ensidigt utvidgat sin militärallians österut. Men Ryssland har också agerat ensidigt och kraftfullt genom att ändra etablerade nationella gränser.”
Ryska ockupationer jämställs alltså med demokratiska länders vilja att efter decennier av ockupation skydda sig själva i en demokratisk allians.
”De baltiska länderna delar en oro över att Ryssland, snarare än att avskräckas av deras Natomedlemskap, frestas att testa alliansens förmåga att försvara dem”, skrivs det. Jag skulle hävda att balternas oro hade varit betydligt mer akut utan medlemskapet.
Nostalgin över Palme och kalla krigets fredsrörelser dyker upp lite varstans i utredningen och borde ha problematiserats mer. I dag vet vi hur fredsrörelserna, trots den bästa vilja, användes av Sovjet och hur Sveriges höga officiella svansföring kombinerades med hemligt svansande för Nato.
Det finns en stark tradition i svensk utrikespolitik, slår utredningen fast: ”bistånd, nedrustning och förebyggande av väpnad konflikt”. Skribenterna glömmer en sak: dubbelmoral.
Ett av de fenomen som orsakade utredningen sägs vara det ”tysta” svenska närmandet till Nato som senast tagit sig uttryck i värdlandsavtalet. Var finns debatten? undrar författarna.
Ett svar kan vara att den uteblivit eftersom svenskarna inte haft stort att invända. Det finns ännu ingen majoritet för ett medlemskap, men knappast heller mot ett närmande. Rysslands agerande under Putin ger skäl till oro och Nato uppfattas fullt rättvist som ett skydd.
I mina ögon är det främsta argumentet för medlemskap att Sverige, under en pågående tid av rysk aggression, inte klarar att försvara sig självt. Det näst främsta är att vi alltför länge stått utanför men ändå fegt dragit nytta av den enda organisation som finns för handfast skydd av demokrati och frihet.
Den nya utredningen är ärlig och allmänbildande, både historiskt och säkerhetspolitiskt. Den lär bli en fin brandfackla för Natomotståndare. För oss anhängare är den en utmärkt brynsten att slipa våra argument mot.