Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

De hatar Israel mer än antisemitismen

Många ord, lite handling.
Många ord, lite handling. Foto: Peter MacDiarmid/REX/Shutterstock

Brittiska Labour fortsätter att hemsökas av antisemitism. Det är en nyttig påminnelse för den som envisas med att judehatet alltid bara finns hos den andre. 

Jan Guillou hade otur med tajmningen. Den 4 februari upprepade han i Aftonbladet sin gamla tes: Vänstern är till sin natur antirasistisk. Därmed är anklagelsen att det skulle förekomma antisemitism i vänsterkretsar ”en orimlighet”. 

”Att beskylla vänstern för rasism blir ungefär lika ideologiskt befängt som att anklaga Moderaterna för att i hemlighet sträva efter att nationalisera bankväsendet och införa löntagarfonder”, skrev han. Ändå en variation från hans text drygt tre år tidigare, då det var ”ungefär som att anklaga Annie Lööf för att vilja för­statliga all industri.”

Bakom anklagelsen ligger enligt Guillou ”den liberala pressen”. Då väcks frågan om huruvida vänstertidningen ETC hör till denna skara. I en ledare skriver chefredaktören Andreas Gustavsson med ilska och sorg om den senaste antisemitiska skandal som nu hemsöker brittiska Labour och dess ledare Jeremy Corbyn. 

”Corbyn är alldeles för ostadig vad gäller antisemitism”, skriver Gustavsson. ”Det finns tyvärr hur många exempel som helst. Labours svarta bok.”

Det som gör judehatet extra förödande är att det alltid kunnat hämta näring från flera håll.

Kontroversen har pågått i åratal. En handfull exempel: Redan 2009 kallade Corbyn i ett tal representanter för Hizbollah och Hamas för sina ”vänner”. En Labourpolitiker utnämnde Hitler till den störste i världshistorien. En Palestinagrupp inom partiet kallade Labours Mellanösternpolitik för ”den slutliga lösningen”. 

För två år sedan konstaterade Lord Michael Levy, Labourpolitiker i överhuset, att partiet tycktes ha större problem med antisemitism än rivalerna Tories. Då tillsattes också en utredning som kunde peka på många bevis för “ignoranta attityder” till judar inom Labour.

Den senaste skandalen handlar om att Jeremy Corbyn på Facebook gillat en målning med ett frapperande antisemitiskt motiv. Det ledde till protester mot judehatet i Labour utanför brittiska parlamentet – där flera av partiets ledamöter deltog. 

Att kritisera Israels politik är förstås i sig inte antisemitism. Men det finns inom Labour, liksom inom vänstern i många länder, de som avskyr Israel mer än de avskyr judehatet. Då kan kritiken, särskilt när den paras med stark antikapitalism, lätt glida över i antisemitiska schabloner där judiska bankirer sägs styra en mäktig global Israellobby med projudisk agenda.

Den som tar upp dessa frågor kommer att mötas av ilska: Hur kan du skriva om vänsterns antisemitism när det verkliga hotet kommer från nazister och/eller jihadister? Samma fråga, fast med grupperna omkastade, kommer oavsett vilken typ av förövare man än tar upp. Och svaret är alltid givet: Det som gör judehatet extra förödande är att det alltid kunnat hämta näring från flera håll.

Då kan Guilloualternativet, raljant förnekelse av den egna gruppens ansvar, aldrig vara ett alternativ.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.