Östersjön fylls av ryska fartyg för övningen Zapad 17. Sverige inser, sent omsider, att vi måste kunna försvara oss igen. I Ukraina, Baltikum och andra grannländer undras nervöst vad Kreml planerar. På hemmaplan ökar Putinregeringen successivt trycket på oppositionella, medier, ideella organisationer och hbtq-grupper. Demokratin manipuleras och urholkas. Allt fler talar om ett nytt kallt krig, ett nytt ryskt imperiebyggande.

Historien tycks rusa åt fel håll. Igen.

Men den hade kunnat ta en helt annan väg. Det påminns man om när man ser tillbaka på Boris Nemtsovs dramatiska liv och våldsamma död.

Nyligen gästades Stockholm och den Moderaterna närstående Jarl Hjalmarson-stiftelsen av den ryske oppositionsaktivisten och regissören Vladimir Kara-Murza. Med sig hade han nya dokumentärfilmen "Nemtsov" som handlar om hans nära vän och medarbetare som mördades i februari 2015 vid Kremls tröskel.

Filmen introduceras av en ovanligt tagen Carl Bildt som träffat Nemtsov många gånger. "Han var en oppositionell som var svår för regimen att hantera", säger Bildt, "eftersom han inte var rädd för någonting. Han sa att han inte hade något emot att gripas, för det gav honom bara tillfälle att träffa poliser och diskutera med dem."

Det gör ont att se filmen och begrunda Boris Nemtsovs öde. De där åren, ungefär mellan 1989 då Berlinmuren föll och 2008 då Ryssland under Putin anföll Georgien, var en annan värld inte bara möjlig utan ett faktum. Demokratin dansade fram från land till land, mellan öst och väst rådde avspänning och fredsvilja. Nedrustningsavtal slöts, det talades om Ryssland som framtida Natomedlem.

Mitt under denna samförståndets epok, år 1997, presenterade Boris Jeltsin sin namne Nemtsov för Bill Clinton som Rysslands näste president.

Nemtsov var fysikgeniet som ansågs "politiskt opålitlig" av Sovjetdiktaturen och blev aktiv i den sakta spirande demokratirörelsen. Drygt 30 år gammal tog han över styret i staden Nizjnij Novgorod och genomförde en rad liberaliseringsreformer. Han var högljudd motståndare till det första Tjetjenienkriget och lyckades samla ihop en miljon namn på protestlistor som överlämnades till Kreml – unikt i landets historia.

Filmen målar upp honom som en man helt fri från korruption och egna maktambitioner, även det ett unikum i rysk politik. Men president blev han aldrig. Enligt Kara-Murzas film berodde det på att han utmanat fel oligarker. En smutskastningskampanj mot Nemtsov i diverse tv-stationer anklagade honom för sexköp och diplomatiska tabbar. Andra källor menar att hans delansvar för den ekonomiska krisen var en bidragande anledning. En sak står klar: Boris Jeltsin valde honom aldrig som efterträdare. I stället föll lotten på Vladimir Putin.

Den toppstyrda, skickligt manövrerade nationalismen och militarismen dränkte öppenhet, frihet och demokrati.

Boris Nemtsov fortsatte att vara en nagel i ögat på Kreml och Putin. Han larmade och lät, demonstrerade, delade ut flygblad, bildade oppositionspartier.

Han fortsatte i politiken, säger Kara-Murza i filmen, men politiken var förändrad. Det fanns inte längre plats för liberaler i Ryssland. Den toppstyrda, skickligt manövrerade nationalismen och militarismen dränkte öppenhet, frihet och demokrati. När regimen blev pressad startade den ett litet krig eller bättrade på de bjärta färgerna i någon skräckbild av hot från omvärlden.

I slutet av 2011 hölls de senaste – det vore deppigt att skriva sista – stora protestmarscherna mot Putin i bland annat Moskva och Sankt Petersburg. De slogs ner hårt och resolut, Nemtsov greps för en av många gånger i ordningen tillsammans med hundratals andra. Därefter engagerade han sig bland annat för den så kallade Magnitskijlagen och mot kriget i Ukraina samtidigt som han försökte bygga upp en ny politisk bas.

Planen var att ställa upp i valet 2018. Men han trodde inte riktigt på det. "Det kommer inte att bli någon riktig förändring", sa Nemtsov, "förrän de 40 bibliska åren har gått efter kommunismens fall."

På många av bilderna ur filmen står Vladimir Kara-Murza strax intill Boris Nemtsov. Efter mordet i Moskva är Kara-Murza en av dem som för hans fackla vidare. I Stockholm, efter filmvisningen, är han stillsamt optimistisk.

"Förändringarna kan gå snabbare än många anar", säger han. "Så har det alltid varit i Ryssland. Vi måste hålla oss beredda. Jag tror att viljan till något nytt är större än rädslan för repressioner."

Två gånger har Vladimir Kara-Murza själv varit nära döden efter förgiftning.