Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Hjalmar Söderberg – en man för vår tid

Foto: TT

Hjalmar Söderbergs antinazism fick honom aldrig att falla huvudstupa för kommunismen. Han stod utanför extremismen och larmet – och hans verk lever än i dag.

En räcka namn, lång som en boulevard, går genom Jesper Högströms ångande nya biografi över författaren Hjalmar Söderberg, "Lusten och ensamheten". (Transparens: Jag är personligen bekant med Jesper Högström.)

Namnen är tidens – cirka år 1900 – stora litteratörer, kritiker, bloss på kulturhimlen. Nästan alla är män. En Per Hallström, en Pelle Molin. En Harald Molander, som gick så hårt åt Söderbergs "Förvillelser" i Aftonbladet och en Georg Lundström (kåsören "Jörgen"), som stod på Söderbergs sida.

De allra flesta är i dag endast bekanta hos litteraturvetare och entusiaster. Söderberg lever kvar. Hans verk läses och sätts upp på scener, han citeras så ofta att hans ord blivit klyschor: "köttets lust och själens obotliga ensamhet". Det skrivs till och med ännu svarsböcker – som Bengt Ohlssons "Gregorius" – till de romaner Söderberg författade för ett sekel sedan.

Vem har bättre beskrivit drivkraften bakom vår tids troll och näthatare?

Inte många hade i slutet av år 1912 satt några tvåkronor på att just Hjalmar Söderberg skulle bli odödlig. Det var då han publicerade romanen "Den allvarsamma leken" och möttes med likgiltighet. Söderbergs tid ansågs ute, han betraktades som "en gammal herre från l'ancien régime", som Högström formulerar det. Han som en gång var den svenska litteraturens hipster, en "grilljanne" med stambord på dåtidens Stureplan, var passé.

Men kritik mot ett språk som då ansågs slitet och daterat kan i eftervärldens ögon vändas i beröm för författarens konsekvens. Hjalmar Söderberg hade hittat sin stil, den glasklara, luftiga, ironiska, avskalade prosa som så många försökt efterlikna. Varför skulle han ändra den?

Framför allt: varför skulle han ryckas med av tidens passerande trender, den nationalistiska svulstighet eller den politiska gapighet som kom och gick? Faktum är att han försökte, och misslyckades rätt kapitalt. Hans pjäs om första världskrigets utbrott, "Ödestimman", befolkas med Högströms ord av "pappdockor som är tomma bärare av idéer". Min goda uppfostran förhindrar mig att dra namngivna paralleller till dagens svenska litteratur och dess återkommande krav på god politisk moral.

Hjalmar Söderbergs liv blir i "Lusten och ensamheten" en hoppets fackla för de som – litterärt eller politiskt – försöker ställa sig vid sidan av trender och strömningar. Det var inte bara litterärt som han var synnerligen förändringsobenägen. Även i politiken stod han fast vid en skeptisk, för tiden radikal liberalism. Detta rättesnöre, fastknutet i borgerlig trygghet och en önskan om lugn och ro, höll honom borta från diverse extremism. Eftervärlden slipper de gräl som präglar många andra kulturpersonligheter, om hur anfrätta av fascism och kommunism de egentligen var. Vi kan läsa hans böcker i fred.

Och märk väl: hans med tiden allt starkare antinazism fick honom aldrig att falla huvudstupa för Stalins Sovjet. Om den danska kollegan Martin Andersen-Nexø skrev Söderberg i en minnesvärd formulering: "Han är kommunist – således anhängare av diktatur, av den totalitära staten och av alla fascismens och nazismens metoder, utom när de användas mot kommunister."

Att snarare än vrålet ha den stillsamma ironin som vapen – utan att bli cynisk och använda den för att förringa totalitära hot. Att stå fast vid sin lågmälda demokratiska åskådning trots tidens krav på storm och revolution. Att skriva som man vill, och behärskar, snarare än som samtiden önskar och belönar. Vi är många i dag som har mycket att lära av Hjalmar Söderberg.

För övrigt: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad." Vem har bättre beskrivit drivkraften bakom vår tids troll och näthatare?

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.