Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Inte ens Löfven kan formulera Socialdemokraternas budskap

Allas lika värde – vem är emot?
Allas lika värde – vem är emot? Foto: Roger Turesson

Om Göran Persson var HSB, Han Som Bestämmer, vill S att Stefan Löfven ska vara SOV, Statsminister Oavsett Valresultat. 

Men Löfven styr över ett kluvet och otydligt parti.

Stefan Löfven får på Centralen i Stockholm frågan av DN:s Karin Eriksson och Johar Bendjelloul: Vad är Socialdemokraterna? Vad gör S unikt i svensk politik? 

Statsministern har haft tid på sig att förbereda ett svar. Men han hittar egentligen inget. Han svarar först att han representerar ett parti som står upp för allas lika värde. Så nämner han förmågan att forma majoriteter för partiets förslag: ”Den säkraste samhällsutvecklingen görs i samförstånd.” 

Och att S står för ett ”både och” i politiken. Plikt och rätt i välfärden. Både poliser som haffar skurkar och en bra skola som ser till att ingen behöver haffas.  

Problemet med ”både och” är att det kan tolkas som ”ingetdera”. Löfvens svar innehåller noll konkret politik. Socialdemokraternas ideologiska profil har slipats ner till en blank yta. Man påminner alltmer om Fredrik Reinfeldts nya Moderaterna – med skillnaden att Reinfeldt åtminstone kunde nämna jobbskatteavdraget som politisk vision.

Men vad vilja socialdemokraterna? Ett enda svar finns: regera. S har fortfarande självbilden av att vara centrum i det politiska solsystemet. Om den tidigare partiledaren Göran Persson gick under namnet HSB, Han Som Bestämmer, är det lätt att betrakta partiets bild av Stefan Löfven som SOV, Statsminister Oavsett Valresultat.

”Jag har velat spräcka blockpolitiken under lång tid”, sa Löfven på Centralen. Jo tack. Med Miljöpartiets opinionsproblem och ett regeringssamarbete i ruiner kan Socialdemokraternas bästa chans att nå inflytande efter nästa val mycket väl bli att försöka söndra och härska.

Men det finns inget som säger att statsministern i en samarbetsregering måste bära S-ros på kavajslaget. Inget som hindrar Löfvens parti att stötta en alliansregering för att isolera Sverigedemokraterna från inflytande. 

Efter Löfvens besök i Washington utnämnde Aftonbladets Anders Lindberg sin partiledare till Fenomenal Statsman. Det orsakade glada fniss.

SD spökar förstås när S ska tillämpa sitt ”både och” på flyktingpolitiken. Det är fascinerande att på Facebook följa utfrågningen med Löfven. Live kan han svara i lugn och ro. På nätet blir han i realtid utskälld av kommentatorer från båda håll, i synnerhet – som alltid – just i flyktingfrågan. 

”Solidaritet... visa den när det gäller de ensamkommande afghanerna”, skriver en. ”Pensionärerna får betala den frikostiga invandringen”, påstår en annan.

Man kan anta att Löfven har vant sig. Så har det låtit ända sedan omsvängningen från ”mitt Europa bygger inga murar” till dagens ”vi ärvde en migrationspolitik som inte var hållbar”.

Mer än kanske något annat parti, Kristdemokraterna undantaget, är S kluvet i flyktingfrågan. Löfven har att ta hänsyn till två mycket starka partitraditioner: en konservativ ”välfärden och svenska jobb först”-linje respektive en radikal dröm om internationalism och solidaritet med världens utsatta.

Det vore klädsamt om Löfven erkände att den senaste omsvängningen, hösten 2015, var just det – en rejäl omsvängning. Det är fräckt att hävda att S dessförinnan högst motvilligt och under stånkande protester förde en migrationspolitik som var alliansens. Faktum är ju att i stort sett hela det politiska etablissemanget var överens om en generös flyktingpolitik under Syrienkrisen – tills det inte var det längre.

Som förre migrationsminister Tobias Billström (M) påpekar i Expressen 13/3: Löfven hörde till dem som kritiserade alla tankar på att begränsa flyktingströmmen. Så sent  som sommaren 2014 sa han: ”Sverige är ett rikt land. Om människor måste fly för sina liv ska vi hjälpa dem.”

Ogenerad historieförfalskning, skriver Billström. Det är svårt att inte instämma.

Efter Löfvens besök i Washington utnämnde Aftonbladets politiske redaktör Anders Lindberg i söndagens ”Godmorgon världen” sin partiledare till Fenomenal Statsman. Det orsakade glada fniss i radiostudion och kanske även en och annan munter stämning bland lyssnarna. 

Däremot är det lätt att hålla med Löfven när han i DN-utfrågningen säger att det hade varit dumt att under presskonferensen i Vita huset börja tjafsa med Trump om vem som har mest rätt i sin Sverigebild. Man kan utmärkt väl erkänna att vi har stora problem med brottslighet och skjutningar och samtidigt vägra att skriva under på att landet är på väg in i ett laglöst kaos och att det är invandringens fel.

Det behöver man inte vara Fenomenal Statsman för att inse.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.