Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

#jagharaldrig varit rädd att våldtas av kollegan

Foto: Magnus Bard

Jag har trott att alla slipper regelbundna sexuella hot från kolleger och chefer. Den bottenlösa naiviteten har Metoo ändrat på. 

Jag läser Jennifer Wegerups blodisande Metoo-text i Resumé och borde känna igen mig så väl. Hon är nog ett par år yngre. Liksom hon började jag jobba som journalist i början av 1990-talet.

Utan att känna varandra har vi gått sida vid sida i exakt samma värld. 

Men, uppenbarligen, inte i samma universum.

#jagharaldrig. Ingen av mina kolleger har någonsin supit ner sig till amöbastadiet och filmats medan han sjunger om att han knullat mig, varpå mina barn sett filmen på Youtube. Bara tanken är ju alldeles bisarr.

Ännu mer bisarrt vore det om mina chefer då skulle be mig att inte kommentera saken.

 #jagharaldrig varit rädd för att dela hotellrum med arbetskompisar. Eller för den delen hotell. Ingen har försökt sparka in min dörr mitt i natten för att ha sex med mig – trots att alkohol ett antal gånger varit inblandat. Aldrig varit rädd, aldrig kommit på tanken på att behöva vara rädd. Vi har gått och lagt oss i var sin säng, var sitt rum, och sovit till nästa morgon när vi gjort vårt jobb. 

När jag öppnat sms från mina chefer har jag aldrig behövt tänka på att de ska innehålla bilder eller beskrivningar av deras könsorgan. Om det hände skulle jag nog tro att jag drömde, eller att världen glidit ur sin axel och allt plötsligt var möjligt. Det är så galet.  

Jennifer Wegerups text för mina tankar till andra, jag går i minnet igenom några av de otaliga vittnesmål som lagts fram sedan de första tecknen hamrades ner i den svenska Metoo-vågen. Och som sedan tagit gestalt i ett samstämt skrik från allt fler branscher, allt fler områden i samhället, inte minst #deadline om journalistkåren.

Min kår.

När jag var ung och skrev till någon av mina journalistiska idoler var det ingen av dem som frågade om jag gillar dem tillräckligt mycket för att ligga med dem. Ingen har hånfullt – på arbetsplatsen! – undrat om min vana är att åka till Afrika och ”knulla n*grer”.

Jag har sökt flera jobb och varit på många anställningsintervjuer, aldrig någonsin har det vid dessa tillfällen talats om sex. Jobb har varit ämnet. Ingen av mina chefer har därefter antytt att min karriär skulle må bättre om jag bjöd på olika sexuella favörer. Ingen har förlagt våra utvecklingssamtal utanför arbetsplatsen, i sitt hem.

När jag öppnat sms från mina chefer har jag aldrig behövt tänka på att de ska innehålla bilder eller beskrivningar av deras könsorgan.

#jagharaldrig varit rädd. Inte ens de gånger folk i min jobbkrets blivit fulla och samtalsämnen rört sig kring sådant som inte står i barnböcker och det kanske hade kunnat bli en fortsättning på kvällen har jag varit rädd. Jag har ju aldrig behövt. Jag har aldrig sett ögonen plötsligt förändras hos en kollega efter ett nej, aldrig känt en annan kropp, en som jag litat på, förvandlas till ett akut hot.

Om jag eventuellt sagt nej till någons inviter har denna aldrig blivit arg. Och reaktionen har heller aldrig tagit sig uttryck att denna – inför arbetskamrater! – sagt: “Vi kommer att gå hem ihop och jag kommer att sätta på dig i analen så jävla hårt.”

#jagharaldrig blivit ombedd att ta av mig tröjan på jobbet, inget klädesplagg alls faktiskt. Aldrig fått meddelanden från chefer eller kolleger där jag kallats för ”hora” och ”äcklig”. 

Jag har också gett ut tre romaner och varit på förlagsfester och i diverse litterära sammanhang. Inte ens där har jag blivit anfallen av människor med kopplingar till Svenska Akademien som på olika sätt utnyttjat mig sexuellt. Jag har pratat om litteratur en stund, druckit några glas och gått hem. Det var en trevlig kväll, tack så mycket, det gör vi om.

Allt annat hade ju varit fullständigt onormalt.

Och det är just det som slår mig när jag läser Jennifer Wegerup. Jag har sett mina arbetsplatser, dessa korridorer och papperskorgar och datorer och rosslande kaffeautomater, som skyddad normalitet

Det som finns under ytan, den ruttnande undervegetationen, har jag sluppit se, höra och känna. Av ett enda skäl: jag är född som man. 

Jag har hört vittnesmål. Men dem har jag sett som undantag, som skrapsår på en annars ren yta. ”XX blev full på konferensen och skulle ta YY på brösten. Lägg av, vilken galning, hoppas han skärper till sig.” Sedan, tre veckor senare: ”Hallå XX, bra grej om kommunalrådet!”

Och om någon vid enstaka tillfällen sagt eller gjort något som jag tagit anstöt av: ett kort samtal, uppriktiga ursäkter, ”Äh, det är lugnt”, slut på det jobbiga.

Detta universum har jag levt i. Och jag har trott att alla andra gjort det. Jag har aldrig fattat att jag vistats i en tjock, trivsam skyddad bubbla som inte bara har trygga mjuka väggar utan dessutom med puttrande styrfart curlas fram i livet av en massa andra som är exakt som jag.

”Normalitet.”

Vilken fullblodsidiot.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.