Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Jösses pojkar, fortsätt diskutera Metoo i sociala medier

Magnus Bard
Magnus Bard

I sociala mediers tidevarv är det omöjligt att göra alla nöjda. Den begränsningen innebär enorm frihet.

Stackars byråkrater, tänkte jag när jag läste söndagens artikel på DN Debatt. Ett antal jämställdhetsdebattörer kritiserade den nya seden hos myndigheter att medvetet använda könsneutrala uttryck som ”person” och ”medborgare” i stället för till exempel ”kvinnor” och ”pojkar”. 

När man gör könen osynliga innebär det nämligen att även könsorättvisorna slutar att synas.

Just när myndigheterna via dyra powerpoint-föreläsningar av genuskonsulter har lärt sig att det är top notch-genusmedvetenhet att inte skriva pojke får de alltså ändå stryk – för att de förhindrar jämställdhet. Det var ju ironiskt.

Debattartikeln fanns i mitt bakhuvud när jag i samma veva läste om kommunikatören Staffan Doppings eskapader på Twitter. Här skulle han bara uttrycka sitt stöd för #tystnadtagning, uppropet där kvinnliga skådespelare vittnar om epidemin av sextrakasserier i branschen. Och han gjorde det genom att (uppskattande) inkludera orden ”Jösses flickor!”, en hälsning till den ikoniska feministiska pjäsen från 1974 av Margareta Garpe och Suzanne Osten

Det skulle Staffan Dopping inte ha gjort. Omedelbart anklagades han på Twitter för nedlåtenhet – vadå "flickor", liksom? Komma här och kalla kvinnor för nedsättande uttryck. Skandal! Stackars även Dopping, alltså.

Samma fenomen syns i hela Metoo-kampanjen. Som man är det lätt att få känslan att det inte går att göra rätt. 

Den gode Dopping gav upp. "Min lust att delta i feministisk debatt har avtagit", suckade han. 

För många som deltar i debatten är det ett välkommet beslut. Den man som lägger sig i anklagas för att ta över debatten och stjäla syre: "Träd åt sidan för en gångs skull, håll käften och LYSSNA!"

Men så enkelt är det inte. "Var finns männen i #metoo?", är en inte heller ovanlig respons. "Inget kommer att hända förrän ickekvinnor kliver fram, tar avstånd och formulerar en ny manlighet." 

Den som inte säger något alls får alltså kritik för att tiga och samtycka. Ett brott nästan lika illa som att delta och säga fel saker – vilka i andra debattörers ögon kan vara helt rätt.

Det är bara att inse att den gamla klyschan stämmer, hur man än vänder sig har man ändan bak. Problemet i dag är att fienderna inte bara finns bakom utan till vänster, höger, nordost och sydväst om talaren, ständigt beredda att sätta huggtänderna i en blottad skinka.

"Man kan inte göra alla nöjda", sägs det ju. När det påståendet yttrades för första gången syftade det förmodligen på en familj med ett femtal barn på stampat jordgolv, eller på en by med några dussin invånare.

Facebook sägs ha 2 miljarder aktiva användare, Twitter 300 miljoner. Vad man än skriver, till exempel ”Glass är gott!”, är det omöjligt att samtliga dessa instämmer. En kommer att svara ”Så du hatar alltså smörgåstårta?”, en annan kanske ”Varför utnyttjar du din plattform till att förringa ätstörningar?”.

Det är inte farligt att bli arg. Det farliga är om de argaste får sin vilja fram.

Man kommer med andra ord alltid att göra några (ganska många) besvikna. Detta är en mardröm för en debattör som trivs i konsensuskulturen och gillar när människor genom sunt och rationellt resonemang kommer överens och tar en öl. (Kalla hen "liberal".) Man blir så oerhört... begränsad. Vad har man tillstånd att säga egentligen?

Frågan är fel ställd. Just i begränsningen ligger friheten. I insikten att det är omöjligt att göra alla nöjda ligger sanningen att det viktiga är att man säger det man själv ser som sanning. 

Att följa sin egen rättskänsla utan att ängslas över att någon kan komma att protestera, eller tystna när de gör det.

Själv tycker jag att det är illa om inte män deltar i Metoo. Det handlar verkligen inte om att de ska ta över debatten eller förringa någons erfarenheter, men de kan ha bra saker att säga och det är synd om dessa förblir osagda.

Det är dock inte särskilt synd om dem bara för att de i dessa dagar får hårt mothugg av kvinnliga debattörer. Det ingår, och det skadar verkligen inte att lyssna. Ofta är dessutom de som kommer med mothugget, som i fallet Dopping, rätt få. Att de säger emot är inget ingrepp i yttrandefriheten.

Visst är det jobbigt att höra att man inte har rätt att säga vissa saker, eller rätt att säga något över huvud taget.

Men måste man verkligen ta hänsyn till det? Måste man alltid anpassa sitt språkbruk så att det minimerar antalet missnöjda?

Nix. På samma sätt som man inte måste dra tillbaka alla beslut för att några Facebookanvändare skapar en grupp som protesterar mot dem. 

Men då kan ju folk bli jättearga?

Japp. Det är inte farligt att bli arg. Det farliga är om de argaste får sin vilja fram just bara för att de är argast.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.