Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Katolska kyrkan måste vädras ut

Öppna fönstren!
Öppna fönstren! Foto: L'Osservatore Romano/Pool Photo/AP

Varje enskild katolik har ett medansvar för att bringa ljus över mörkret och få stopp på sexövergreppen.

Som katolik är det lätt att känna sig rådvill och uppgiven. Skandalerna verkar aldrig ta slut, ständigt avslöjas nya brott eller misstankar. Nu är det Vatikanens ekonomichef, George Pell, som mot sitt nekande åtalas för sexuella övergrepp i hemlandet Australien.

Katolska kyrkan har en särskild tyngd, en gravitas som gjort att hon rört sig genom decennier och sekel med ytterst långsam värdighet. Det är en stor del av kyrkans lockelse. Till skillnad från andra, yngre samfund som gärna flyter med tidens strömningar har Rom stått för fasthet, tradition och konservatism – i ordets alla goda och dåliga bemärkelser.

Ibland är långsamheten, trögrörligheten, en stor nackdel. Pedofilskandalerna har legat i öppen dager sedan tidigt 2000-tal. Tre påvar har lovat att komma till rätta med rötan. Men det är lätt att få intrycket av förtvivlade gamla män som rör sig i slowmotion medan nya lågor ständigt uppstår omkring dem. Lyckas de släcka en flammar redan två nya bränder upp.

Franciskus hade en unik chans i början av sin ämbetstid, med stark medvind i ryggen och omsusad av förhoppningar. Han kan fortfarande göra stor skillnad. Men det har, än en gång, gått för långsamt och hans fönster står inte längre lika öppet.

Redan 2002 sa påven Johannes Paulus II att nolltolerans var det enda som gällde: ”Folk måste få veta att det inte finns någon plats i präst- eller klosterlivet för dem som kan skada unga människor.” Han menade att sexövergrepp är ett problem för hela samhället och inte utmärkande för Katolska kyrkan: "När kyrkan angriper problemet med klarhet och beslutsamhet kommer den att hjälpa samhället att förstå och handskas med krisen i dess mitt”, citerades han i tidskriften Signum.

Påven hade rätt: övergreppen är långt ifrån unika för kyrkan, men kyrkan hade kunnat vara en förebild. I stället var det tvärtom. Otaliga fall har tystats ner. Det fanns länge en förfärande sed att omplacera skyldiga präster till nya församlingar där de kunnat begå nya övergrepp. Ledningen har mumlat där den borde ha talat klarspråk med hög stämma.

Det är lätt att få intrycket av förtvivlade gamla män som rör sig i slowmotion medan nya lågor ständigt uppstår.

Ett problem ligger i trons själva kärna. Katolska kyrkan predikar förlåtelse. Den som uppriktigt ångrar sig har rätt till en ny chans. Så har förlitandet på en gudomlig rättvisa tillåtits att förhindra den jordiska rättvisan från att ha sin gång – med tusentals unga utsatta människor som offer. Det är en djup skamfläck för kyrkan.

Det finns hos katoliker, liksom i andra samfund och organisationer, en tendens att sluta sig samman när man utsatts för externt tryck. Många tänker att eftersom hela världen nu kritiserar min grupp behöver inte jag göra det, snarare behöver gruppen allt stöd den kan få. Kanske är det samma fenomen som gör att inte ännu fler muslimer uttrycker sin avsky för radikalisering, förtryck och våld i islams namn.

Men att tiga är inte att visa lojalitet – tvärtom. Vad gäller rötan i Katolska kyrkan har alla enskilda katoliker ett medansvar att slå upp fönstren, att vädra ut, att bidra till att usla präster och andra funktionärer i kyrkan avslöjas, kastas ut och fängslas. Även om det kan vara en tung plikt.

I en artikel på sajten US Catholic skriver journalisten Jim Forest om sin vän Dorothy Day (1897–1980), legendarisk katolsk aktivist för social rättvisa. Hennes syn på kyrkan var att den inte tillhörde sina tjänstemän, vigda eller inte, utan fotfolket. Det är enligt Day fullt möjligt att både älska kyrkan och tala öppet och ärligt om hennes brister: "Jag lärde av Dorothy Day att jag är här för att följa Kristus – inte påven", skriver Forest.

Präster är inte per automatik helgon, de är människor med alla brister. Men de har mycket stor makt. Kyrkan, där prästerna verkar, måste ha bättre barriärer som skyddar församlingsmedlemmarna från prästernas dåliga sidor.

Till kyrkans försvar ska sägas att de flesta uppdagade sexskandaler inträffade mellan 1960 och 1980 och att Vatikanen vidtagit en lång räcka åtgärder för att förhindra att de upprepas. Samtidigt: Mörkertalet är av lätt insedda skäl enormt och mörkläggningen har varit omfattande. Just därför är det så viktigt att kyrkan gör allt den kan och lite till för att bringa ljus över exakt vad som har skett och fortsätter att ske. Allt annat är fullkomligt oacceptabelt.

Den som tiger samtycker. Det är en sanning som gäller för såväl församlingsmedlemmar som präster, kardinaler och påvar. Vill man hjälpa sin kyrka – liksom vilken grupp som helst – är det på lång sikt bästa sättet att öppet och frimodigt stå upp och säga sin mening.

Annars är risken stor att kyrkan fortsätter att misslyckas med sitt så avgörande uppdrag, att ge trygghet och frid åt sina minsta.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.