Erik Helmerson: Kränkthetens epok går äntligen mot sitt slut

Kanske skönmålar jag. Men jag minns en tid när kultur inte var något som i första hand skulle vara nyttigt och hänsynsfullt och finkänsligt utan ofta precis tvärtom.

Eller rättare: När kulturen var vad kulturen ville vara. Den som kände för att spela in en barnskiva med hyllningar till Marx och Hegel gjorde det. Andra glorifierade knark och våld, ytterligare andra spelade in 2,5-minuters punk­låtar med titeln ”Knulla i Bangkok”.
Vissa betraktare blev mycket upprörda redan på denna tid, före Twitter. Och som jag minns det var just detta en del av poängen. Någon skapade något, detta gav reaktioner, det blev en dialog och det hela ansågs, bisarrt nog i dagens ögon, föra samhället framåt.

I dag är det tystare. När konstnären Makode Linde vill kalla sin egen utställning ”Negerkungens återkomst” blir Benny Fredriksson, chef för en av landets viktigaste kulturinstitutioner, så nervös att han stoppar namnet. När Lars Vilks dödshotas av religiösa extremister, och människor dödas i ett attentat riktat mot honom, vill samma Fredriksson inte ge honom stöd. Nu har Benny Fredrikssons underchef, Marianne Lindberg De Geer, lämnat sin post. Jag misstänker att detta har att göra med att hon inte hunnit vänja sig vid den nya tidens kultursyn utan envist sitter fast i den gamla, där kulturen gärna fick vara bråkig och provokativ.

Ett barn av samma tid var för övrigt David Bowie, som ägnade hela sitt konstnärskap åt att korsa gränser, inspireras av för honom främmande element och smälta samman allt till något nytt. I dag kallas detta kulturell appropriering och anses mycket fult.

Människor har blivit rädda inte bara för att provocera varandra utan också för att konfronteras med idéer som hotar deras världsbild. Det kommer allt fler rapporter om hur studenter vägrar att lyssna på föreläsare och lärare vars idéer uppfattas som kränkande.
I sin första krönika som chefredaktör för Fokus skriver Johan Hakelius om en motkraft. Den brittiska ”Speakeasy”-rörelsen har som idé att lista ”samtidens mest kontroversiella idéer och bjuda in studenter till debatt”. Hakelius skriver hotfullt: ”Vi funderar på att göra något liknande här på Fokus”.

Toppen, tänker jag. Kanske tyder dessa tecken på att kränkthetens era börjar gå mot sitt slut – för tro mig, det kommer den att göra. Om tio år kommer våra barn att fråga oss vad vi sysslade med. Vad var vi så rädda för?

Mitt svar är att det bara var ytterst få som var rädda. Men varför vi gav dem så mycket makt vet jag inte.

Samtidigt som jag skriver dessa ord ser jag teckningen från senaste Charlie Hebdo, en tidning som jag ofta och gärna försvarat. Den tar upp den drunk­nade syriske pojke vars öde i höstas upprörde miljontals: ”Vad skulle det ha blivit av lille Alan om han hade vuxit upp? Rumptafsare i Tyskland”. Bilden föreställer män som jagar blonda kvinnor. Männen liknar mest apor.

Jag blir inte arg, mer ledsen. Nästan uppgiven. Tydligen har en gräns nåtts för mig. Men betyder det att bilden borde förbjudas?

Yttrandefriheten må ha ramar – men dessa måste vara extremt vida. Ytterst få frågor går inte att hantera genom öppen debatt och sakliga argument. Charlie Hebdo-teckningen har redan försvarats med att den snarast riktar satiren mot en europeisk syn på flyktingar som sextrakasserande monster. Är det så? Vet inte – låt oss tala om saken.

Debatten är nästan aldrig farlig, vilket de tycks tro som vill hindra känsliga ämnen från att dryftas, utan tvärtom nyttig. Om man stoppar något innan det uttrycks, med självcensur eller hårdhänta överhetsingrepp, uppstår inte ens diskussionen. Det är märkligt att det finns kulturarbetare som ser detta som en önskvärd utveckling.