Onsdagens ”Uppdrag granskning – Afghanutvisningarna” hör till den bästa journalistik om flyktingar och migration jag sett. Orsaken är enkel: programmet tillåter frågan att vara svår.
Det börjar på förvaret. Där väntar unga afghaner på att utvisas från Sverige. De har figurerat i medierna, men då mest som ansiktslösa, arketypiska Flyktingar. Nu ser vi deras ansikten, hör fruktan i deras röst. ”Pappas mördare kommer att mörda mig också.”
De har närmat sig Sverige först i gummibåt, sedan över ett antal gränser. ”De sa att Sverige var ett bra land, här får man asyl.” Nu ska de till Afghanistan.
”Sverige skickar människor rätt in i döden.” Meningen har upprepats gång på gång, av flyktingaktivister, debattörer och politiker. Rätt in i döden.
Men är det sant? Det försöker ”Uppdrag granskning” ta reda på. En representant för FN-organet IOM som tar hand om återvändare på plats känner inte till en enda ”säkerhetsincident” sedan 2002. FN-organet UNHCR talar om fem, sex dödade återvändare de senaste åren, men det är obekräftat. En utvisad från Sverige ska ha dött.
Den flykting som ”Uppdrag granskning” följer kommer till ett terrorns och förtryckets Kabul. Hans fall är omskrivet i Sverige. Men det visar sig att han har sökt asyl i fem länder, ljugit om sin identitet och uppgivit en ålder som enligt tester inte stämmer.
Kan man klandra honom? Nej, han har gjort vad han känner att han måste. Kan man klandra Sverige som utvisar honom? Nej, inte om man ska gå efter reglerna. Bör Sverige göra undantag för människor som han? Kanske – men vem avgör vilka undantagen ska vara, efter vilka principer man ska gå? Vem ska spela Gud?
Flyktingfrågan är verkligen inte svartvit, men i nyhetsjournalistiken har den ofta varit rena schackbrädet. Vi har tenderat att presentera enskilda öden och bedriva kampanj utan att redovisa på långt när alla aspekter och utan att behöva ta konsekvenserna av resonemanget.
I journalistiken och politiken måste varma känslor blandas med kalla fakta. Om de senaste tjugo årens diskussion om migrationspolitiken hade fått vara lika komplex som i ”Afghanutvisningarna” kunde vi kanske ha sluppit många av dagens avarter och det kroniskt hysteriska tonläget.
Programmet slutar med en politikerdiskussion. De entydiga svaren lämnas åt varje enskild tittare. Det är oerhört svårt, ändå en befrielse.
