Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Normkritiken tar över kulturen – och ingen vågar protestera

Skuldbaggen 2019?
Skuldbaggen 2019? Foto: Pontus Lundahl/TT

Ett statligt institut bestämmer att filmare måste följa politiska direktiv för att få anslag. Varför är det så få som protesterar när strypsnaran dras åt kring den konstnärliga friheten? 

Vill du göra film och få stöd av Svenska filminstitutet SFI? Då måste du som producent först genomgå en ”obligatorisk utbildningsdag med olika föreläsningar om jämställdhet och något som benämns normkreativitet”. 

Citatet är hämtat från en skrivelse till institutet, författad av Eva Hamilton, ordförande för branschorganisationen Film- och tv-producenterna. Den uppmärksammades av filmjournalisten Hynek Pallas på sajten Tv-dags i förra veckan. 

Men debatten har pågått i åratal. Alltfler blir exemplen på hur kulturen – konst, museer, teater – styrs av krav på politiskt tillrättaläggande. Normkritik hette det nyss, nu av någon anledning normkreativitet. Senast på tisdagen berättade Sveriges Radio hur Konstfack utlyst en professorstjänst och då krävt ”erfarenhet av en normkreativ praktik (att genom sin praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden)”. 

Pallas avslöjande visar alltså inte på något nytt, däremot på hur SFI i det tysta hela tiden tar spelet ett steg längre. I dag krävs alltså grönt kort i normer för att få göra film. Som om det vore en golfrunda, inte konst.

Så nu protesterar alla inom filmbranschen högljutt, dunkar unisont i filmklappor utanför filmhuset på Gärdet? Hehe, nä. Det är det finurliga när SFI inför drakoniska regler: Vem ska våga bråka? Institutet är en extrem makthavare i svensk film. Det transfererar enorma summor. Det går att göra film utan pengar därifrån, men det går också att köpa en Ferrari som låginkomsttagare. Det är bara mycket, mycket svårt.

”SFI är ett bunkergäng”, säger John (fingerat namn), etablerad manusförfattare i 50-årsåldern, när jag intervjuar honom.

”I mötena på Filmhuset måste man förbereda sig för att för Guds skull inte säga fel saker. Det är som att gå upp till rektorn, och det är helt politiskt. Filmkonsulenten (som fördelar anslag) kan säga till exempel 'vad sägs om att alla roller spelas av kvinnor?' Då måste man svara 'åh, spännande, det får vi fundera på'. Projekt kan släckas ner helt utan pardon.”

Det är totalitära metoder som borde få varje fri konstnär att vakna skrikande.

För att en film ska bli gjord måste den alltså följa politiska riktlinjer om kön, hudfärg och sexuell läggning, fastlagda av ett statligt institut. Spelar det någon roll? Är det inte bra med antirasism och jämställdhet?

Jo, det är fantastiska ändamål. Men de helgar inte alla medel. De rättfärdigar rimligtvis inte att staten politiserar kulturen och sätter tvångströja på skapande människor. Det är totalitära metoder som borde få varje fri konstnär att vakna skrikande.

Men varför skulle filmen bli sämre för att det kommer in fler representanter från olika grupper? Vi frågar John:

”Det är väl jag som ska bestämma hur mitt verk ska bli bättre? Jag skriver för att skapa berättelser, inte för att skapa bättre människor.”

John intar helt enkelt konstnärens perspektiv gentemot staten. Det borde vara en självklar hållning oavsett politisk färg. Ändå är den i dag så ovanlig.

För filmskaparna vågar alltså inte göra motstånd, de riskerar sin försörjning. Politikerna bryr sig inte, även de ickesocialistiska tycks finna den konstnärliga friheten oviktig. Producenterna? Ja, kanske kan det hända något där: ”Flertalet regionala filmfonder backar upp Eva Hamilton i den här frågan. Bland annat vi”, skriver Susann Jonsson, vd på Filmpool Nord.

Men journalisterna? Nej, de verkar nöjda. Hur det kan se ut såg vi efter förra veckans guldbaggegala, där det på sina håll snarare efterlystes mer politik, inte mindre.

”I stället för att markera förändring mitt i den omvälvande Metoo-rörelsen, så fördelades galans priser med trist mellanmjölkig rättvisa (...) Vi var så nära att få se priset för bästa film delas ut av tre grand old ladies till en kvinnlig filmskapare”, skrev Expressen.

”Sameblod” är ”En unik och viktig film på många plan som borde ha utsetts till årets bästa film. Inte minst så här i #Metoo-tider”, konstaterade Göteborgs-Posten

Ett förslag är att vi nästa år har två Guldbaggegalor. En kan utse bästa film, en annan ge pris till viktigaste skildring av kollektiv identitet. 

Skuldbaggen?

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.