Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Erik Helmerson: Putins postmodern propaganda

Information som prioriterat mål: Proryssar utanför den ockuperade tv-stationen i Donetsk, östra Ukraina, april 2014.
Information som prioriterat mål: Proryssar utanför den ockuperade tv-stationen i Donetsk, östra Ukraina, april 2014.

Kremls nya informationskrig passar som hand i handske med vår tids föreställningar om att det inte finns någon absolut sanning.

Anta att X slår Y i huvudet. När du undrar vad som hänt hävdar X att det i stället var Y som slog. Detta förnekas förstås ivrigt av Y. Du försöker rationellt lösa situationen och tänker ”det är inte ens fel att två träter, sanningen ligger nog någonstans mittemellan”.

Men det gör den ju inte. Sanningen är att X slog Y i huvudet.

På tisdagen gästades stiftelsen Axess av Peter Pomerantsev, brittisk Rysslandsexpert, journalist och författare, som talade under rubriken ”Hur Kreml gör medierna till vapen”.

För i Vladimir Putins nya krig finns inga traditionella vapen med eld och stål. Offren vet inte att de är angripna – och försöker alltså inte ens försvara sig. Det är ett tyst krig, ett krig som med fördel kan utkämpas i fredstid. Slagfältet är medborgarnas hjärnor. Metoden är att överösa marknaden med information, gärna felaktig, i sådana mängder och så motstridigt att mottagaren slutar sortera den i sant och falskt.

Under Sovjettiden, säger Pomerantsev, ville KGB splittra väst genom att sprida falska bevis för att USA skapade aids. I dag säger den ryska mediekanalen RT att USA tillverkat ebolaviruset, men anstränger sig inte ens för att bevisa det. Bara att nyheten finns där ute kan räcka. Vi vill ju ha sanningen någonstans mittemellan.

Så kunde president Putin länge förneka att Ryssland planerat ockupationen av Krim. Kreml kan hävda att den politiska motståndaren Boris Nemtsov mördades av islamister för att han var för kritisk mot Charlie Hebdo-dådet.

Man kan blåneka till rysk trupp i Ukraina, påstå att Kiev beordrade nedskjutningen av det malaysiska planet eller hävda att alla motståndare är fascister – sanningen är relativ, eller hur? Alltid finns det några i väst som tror en och skriver ilskna debattartiklar om den överhängande nazistiska faran i östra Ukraina. Och hos dem som inte tror i dag har man i alla fall sått ett frö som kan ge frukt i morgon.

Just detta, åsikten att det inte finns en sanning utan bara tolkningar, upplevelser och berättelser, gör att den ryska infokrigsstrategin sömlöst smälter in i den västliga vurmen för postmodernism. I decennier har vi haft råd att gotta oss i den intellektuella posen att det inte finns någon sanning, ingen verklighet. Allt är text, berättelser, tolkningar; min sanning är en annan än din, och bara för att din råkar vara vad som verkligen hände behöver den inte vara mera sann.

Eller som i det uppmärksammade exemplet från Helsingborgs sfi-undervisning nyligen: En elev förnekade Förintelsen, läraren argumenterade emot men fick kritik av skolans samordnare: "Det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta."

Vad är då syftet med detta pågående informationskrig? Ett direkt resultat kan bli att vi i väst blir ännu mer cyniska. Vi sitter framför datorn, tar in motstridiga uppgifter från flera håll och tänker ”jaja, alla är korrupta, allt är lögn”. Och cyniska människor, säger Pomerantsev, är paradoxalt nog de mest lättlurade. I stället för att aktivt idka källkritik utgår de från att alla källor har var sin del av sanningen, lika mycket eller lika lite värd.

På längre sikt är Kremls mål att splittra Nato och EU. Ryssland kan inte utmana Nato med stridsvagnar, däremot med ord; försvarsorganisationen har reglerat hur medlemmarna ska försvara varandra mot bombplan, dock inte mot ryktesspridning och institutionaliserad desinformation.

Även mot EU är principen söndra och härska. Ju mer disharmoniskt unionen sjunger, desto ljuvare musik i Kremls öron.

Finns det då några motmedel i denna cynismens tid? Ja, och de är ungefär desamma som under Sovjeteran.

Till att börja med måste väst rusta upp det vi mer eller mindre avvecklat, vårt kontraspionage och beredskapen mot propagandakrig. Varje meddelande om att motståndet ska upphöra, som det hette under kalla kriget, är lika falskt i dag som 1974.

Dessutom vore det kanske inte helt uselt om medierna och det övriga samhället ägnade sig åt något som många fnysande avfärdar som rena 1800-talet: sträva efter sanningen. Stå fast vid och upprepa det som faktiskt hänt, inte vad någon annan vill ska ha hänt. Fri och transparent information är fortfarande ett motgift mot ofri och dunkel.

Tyvärr går den postmoderna tolkningsmodellen hand i hand med den ofta upprepade tesen att det är omöjligt att vara objektiv. Det ger stora möjligheter för dem som gör det till en dygd, rentav ett vapen, att inte vara det.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.