Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

SVT borde visa terrorfilmen

Minnesgudstjänst för terrorns offer, kyrkogården Père Lachaise, Paris. Ur ”Watching the moon at night”, bilden beskuren.
Minnesgudstjänst för terrorns offer, kyrkogården Père Lachaise, Paris. Ur ”Watching the moon at night”, bilden beskuren. Foto: Bo Persson

SVT har medfinansierat "Watching the moon at night" men vill inte visa den. Är det för att den kopplar ihop antisemitism, jihadism och terror? undrar Erik Helmerson.

En algerisk aktivist vars familj slaktades. Föräldrarna till en svensk 22-åring som slutade sina dagar i en explosion på Bali. En fäktare som tränat för OS i München men som tvingades fly för sitt liv medan lagkamraterna mördades.

Alla är de terrorns indirekta offer, alla har de sett sina närmaste få sina liv stulna i politiska syften. Alla kommer de till tals i en ny svensk dokumentärfilm, ”Watching the moon at night” av Joanna Helander och Bo Persson.

De anhörigas röster ackompanjeras av historiker, filosofer och författare med terrorism som specialitet. Några av dem resonerar kring terrorns antisemitiska drag, hur den ofta riktas mot judiska mål. Är detta kontroversiellt? Nej, det borde stå klart för alla att så är fallet. Både i Paris och Köpenhamn har terrordåd nyligen riktats mot människor vars enda ”förbrytelse” varit deras judiskhet.

Terrorgruppen Hamas företrädare som citeras i filmen skräder inte orden om det judiska folket – judarna är kollektivt ansvariga för krig och katastrofer, de är dömda till förintelse... Kontroversiellt? Nej, alla vet att det är så det låter, till och med Irans högsta ledning har en tradition av öppet antisemitiska tirader.

”Watching the moon at night” är en svensk, välgjord, tajt historia som gör nedslag i flera världsdelar och flera politiskt högaktuella miljöer.

Så varför har du inte hört talas om den?

Förmodligen för att ingen vill visa den.

Dåvarande konsulenten på Filminstitutet Marianne Ahrne gav filmen ekonomiskt stöd. Hon säger att den redan där motarbetades med ”det ena formella hindret efter det andra”. Ett avtal om att visa den på bio ska ha sagts upp. Filmen fick pengar av Sveriges Television – som inte heller visat den.

 

Jag tror att det finns en åsiktskorridor i den konstnärligt beslutsfattande och bidragsgivande sfären.

 

SVT hänvisar till formalia och bristande samarbete från filmmakarnas sida. Regissörerna Helander och Persson säger att SVT försökt få filmen att bli mer antiamerikansk och Israelkritisk. Inga palestinska terroroffer finns med – vilket enligt filmarna beror på att de tillfrågade palestinierna sagt nej av rädsla för våld från sina egna.

Ord mot ord. I Sverige är visningsfönstren stängda.

Jag skrev om film på nyhetsbyrån TT i mer än tio år. Ett lärde jag mig: En svensk film blir så gott som alltid visad. Kvaliteten må variera som färöiskt höstväder, men visad blir den. Det finns en festival, en tid i tv-tablån, en liten bioduk för alla – i synnerhet för dem som tröskats genom Filminstitutets konsulentkvarnar och dessutom haft ett samproduktionsavtal med SVT.

Betydligt lättare gick det, som jämförelse, för en annan svensk film med ett besläktat tema. Dokumentären ”Även de döda har ett namn” hade biopremiär för ganska exakt ett år sedan. Den handlade om Ship to Gaza och i synnerhet en av projektets resenärer, Henry Ascher.

Ascher är aktiv i Kommunistiska Partiet, som på sin sajt bland annat försvarar Nordkorea och skriver att terrorrörelsen Hamas ”kämpar för sitt folks nationella befrielse”.

Detta parti benämner regissören Bo Harringer i ETC som ”inte kontroversiellt”, och Ascher själv presenteras i Sydsvenskans filmrecension som ”en sann humanist och fredsvän”. Filmen fick alltså biodistribution, hade premiär på Göteborgs filmfestival – och visades dessutom i svenska skolor.

Tänk, så olika det kan vara. Skolvisning har även Helander och Persson föreslagit. Gissa hur responsen blev.

Naturligtvis kan allt vara en slump, två exempel gör ingen trend. Det kan förstås också handla om stora kvalitetsskillnader. Filmen som handlar om Ship to Gaza-resenärernas kamp kanske objektivt sett håller betydligt högre konstnärlig halt än den som pekar på sambandet mellan antisemitism, jihadism och terrorism. Men uppriktigt sagt tror jag inte det. Jag tror att det finns en åsiktskorridor i den konstnärligt beslutsfattande och bidragsgivande sfären. I denna korridor anar jag att den gångbara tesen är att Israel är en större brottsling i Mellanösterns konflikter än grannarna.

Jag tror också att man i denna korridor tillämpar en outtalad hierarki där muslimer i grupp ses som strukturellt underordnade på ett sätt som, till exempel, inte judar anses vara. Man fruktar islamofobi mer än man vill belysa den terror som begås i islams namn. Därför tror jag att en film som ”Watching the moon at night” skapat nervositet och oro i korridoren.

Ord står mot ord, ingen verkar kunna beslås med några direkta, konkreta felaktigheter.

Dock kvarstår kontentan: Det finns en ny svensk film, den är välgjord och tankeväckande – men ingen tycks vilja visa den.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.