Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Erik Helmerson: Trendkänsliga bibliotekschefer tycker att tystnad är suspekt

Foto: Alamy

Vilket mandat har bibliotekscheferna att fnysa åt dem som anser att ett bibliotek ska vara en plats av ro?

Den senaste veckan har sett en intensiv debatt om ordningen på svenska bibliotek.

En snabbrepris: Neoredaktören och debattören Paulina Neuding har i två artiklar i SvD skrivit om stök och brott på svenska bibliotek. I artikel två, den 7/6, har hon gått igenom incidentrapporter från biblioteksanställda, som beskriver nära 500 fall av bland annat våld och stölder – bara i Stockholmsområdet, bara de senaste två och ett halvt åren.

Neuding har fått stöd av bland andra två bibliotekarier. Einar Ehn som jobbar i Stockholmsförorterna Vällingby och Hässelby, skriver: ”För en mellanstadieunge som saknar eget rum och curlande föräldrar är ett verkligt lugnt bibliotek den största gåvan vi kan ge.” Och i går skrev DN:s biblioteksskribent Jenny Lindh på samma linje: ”Jag känner mig hemtamt blasé när jag läser vittnesmålen. De smakar vardagsmat för mig och många andra bibliotekarier”.

Men vad säger de ansvariga? Vad säger cheferna, de med verklig makt att förändra?

Det är beklämmande att höra.

Vi har tidigare nämnt Katti Hoflin, stadsbibliotekarie i Stockholm, som besvarade Paulina Neuding med att antyda att kritiken bland annat handlade om att Neuding inte ville bli störd av ”fattiga EU-migranter”.

Hon följdes upp av en annan ansvarig, Niclas Lindberg som är generalsekreterare för Svensk biblioteksförening och före detta S-riksdagsman. På Twitter bemötte han först dem som förespråkade tysta bibliotek med koleriska angrepp: ”De som inte passar in i din norm ska rätta sig eller stå utanför?”

Norm? Ja, i en senare tweet berättar Lindberg att han förvånas över att han ”utmålas som stolle för att jag motsätter mig tysthetsnormen”.

Vi har alltså en stadsbibliotekarie och en generalsekreterare som båda tycks anse att tystnad på bibliotek är något förlegat, något som hör ihop med unkna normer. Normativ är ju, strax efter kaninkokerska, det sista man vill vara i dessa dagar. Normkritiker däremot är ytterst eftersträvansvärt. Och voilà: tysthetsnormen.

Det är sorglustigt. Att vilja ha lugn på biblioteken framställs som något suspekt och djupt reaktionärt. Att tillåta stök och larm är däremot progressivt och modernt.

Glädjande nog reagerade många starkt, och glädjande nog har både Hoflin och Lindberg backat något. Lindberg betonar att hot och våld är oacceptabelt men säger att han försökt ”föra in fler perspektiv på tysthet”. Jag vet inte vem som verkligen efterlyst dessa perspektiv. Är det bibliotekens besökare? Är det Hoflins och Lindbergs verkliga uppdragsgivare, alltså skattebetalarna och stammisarna?

Med tanke på Hoflins och Lindbergs ansvarsfulla positioner är det också sorgligt hur lite hänsyn de tar till den bibliotekspersonal som dagligen tvingas hantera dem som skapar sina egna icketysthetsnormer.

Ett stort problem i sammanhanget är att biblioteken, liksom så många andra institutioner i dag, gripits av svårt nervös identitetskris. Författaren Malte Persson beskriver i magasinet Fokus hur de söker nya målgrupper, de vill vara ”mötesplatser” där allt möjligt fint och odefinierat förväntas ske.

Jenny Lindh berör samma fenomen: ”Jag får krupp om jag tvingas uthärda ytterligare en konferens där slagorden 'mötesplats', 'vardagsrum' och 'allaktivitetshus' blinkar mot mig i en powerpoint.”

Saken är ju den att Sverige i dag knappast lider någon skriande brist på ställen, åtminstone utomhus, där vi kan prata högt, lyssna på musik och lekfullt kasta saker på varandra. Men hur många platser finns det där vi gratis kan läsa böcker? Det är ju en så smart idé att om den inte fanns skulle man behöva uppfinna den och kalla den bibliotek.

Radions ”Studio ett” intervjuade på måndagen två män ur ”gruppen som stökar” i Hässelby. De säger att det beror på att ”biblioteket är det enda ställe som erbjuder sittplatser gratis i värme.”

Men det är ju ingen som invänt mot att de är där. Tvärtom, ju fler som hänger på bibblan, desto bättre värld. Allt vi från samhällets sida önskar är – ursäkta och förlåt – att de beter sig som folk.

Märkligt nog har det funnits tendenser att detta vrids till en höger/vänsterfråga. Göran Greider använde till exempel formuleringen ”bibliotekshögern” i ett Twitterinlägg, och jag antar att han syftade på helgens debatt.

Som om en god vänstersynpunkt vore att tillåta att besökare och personal störs och trakasseras. Som om det inte – vilket många debattörer påpekat – skulle vara de resurssvagaste, de läshungriga utan studiero någon annanstans, som verkligen tjänar på lugna bibliotek.

En annan, mycket rimlig, aspekt på frågan kommer från Johanna Hansson, stadsbibliotekarie i Uppsala. På Twitter skriver hon: ”Bra med diskussion och att lyfta problem. Men ett perspektiv är att folkbibl. har 65 miljoner besök på ett år. Betyder inte att problemen ska relativiseras eller mörkas. Men inte heller förstoras. Hanteras däremot.”

Vi ska inte svartmåla. Men vi ska diskutera och åtgärda.

Själv blir jag uppriktigt nyfiken på vad ni själva tycker. Maila gärna några rader om biblioteksbesök och ”tysthetsnorm”. Särskilt gärna tar jag emot synpunkter från bibliotekarier och vana besökare. Jag lovar att fortsätta hålla ett öga på frågan. Den är för viktig för att lämnas åt trendkänsliga chefer med ”allaktivitetshus” i blick.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.