Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Våran era är som eran

Nej kära Ebba Grön, ni må ha uppfunnit punken – men inte livsglädjen.
Nej kära Ebba Grön, ni må ha uppfunnit punken – men inte livsglädjen. Other: Rolf Olsson/Sydsvenskan/IBL/TT

Alla tonåringar tror att just deras generation uppfann livet. Samma tröttsamma tankefel syns i dagspolitiken.

”Jag trodde jag skulle dö av tristess. Det man pratade om var försäkringskassan, soc och brasspriser.”

Orden kommer från Joakim Thåström och beskriver mitten av det svenska 1970-talet, Världen Före Punkrevolutionen. Och Thåström borde veta, eftersom han var en av dem som uppfann den svenska punken, tillsammans med några hundra andra kedjerökande 11-åringar som samtliga kommer till tals i den uppmärksammade, färska SVT-dokumentären ”Eran – punk i tre delar”.

Alla målar de upp den tidens Sverige på samma sätt. Män i bruna kepsar anställda som byråkrater på Ångestverket med uppgift att utreda förbud mot glädje. Tanter som slog sina Dramatenvagnar i huvudet på ungdomar. Betong och knark. Städer där varje dag var långfredag och hesa fredrik tutade klockan 17 för att allt skulle stänga.

Eller som Jörgen Lund beskriver tiden i ETC: ”Den nya generationen ungdomar saknar framtidshopp, känner en tilltagande frustration och en utbredande tristess i den grå och till synes meningslösa tillvaron. Ingen vill gå i sina föräldrars fotspår och ta ett enkelt lönearbete, skaffa barn och nöja sig med ett färglöst, inrutat liv framför tv:n. Den enda förströelse som erbjuds i den stendöda storstaden tycks vara att dricka mellanöl i kalla trappuppgångar.”

Musikern Stefan Sundström skildrar samma liv lite enklare: ”Jobba, bo i en låda, titta på Hylands hörna och sen dö.” Och en tidstypisk anonym röst tillägger: ”Jag tror inte att det blir nå bättre. Jag tror ba det blir sämre och sämre.”

Men vänta lite. Jag har ju just sett nya filmen ”Ted – för kärlekens skull”. Den skildrar exakt samma period. Men det som i ”Eran” var evig snömodd med gråfilter, Sverige cirka 1974, är i filmen om Ted Gärdestads liv snarare en blomsterodyssé av sprittande tonårskärlek. 

En typisk Ted-text från tiden handlar som bekant inte om viljan att bota tristessen med heroin injicerat i knävecket utan låter så här: ”Fick syn på svalorna, de kunde lova vackert väder, woowow vilken härlig dag, lalalalalala...”

Då är det lätt att tänka ytterligare några år bakåt. Det är ju inte bara fyrtio år sedan punken, utan femtio år sedan 1968. 1960-talets ljuvliga tid av Vietnameufori, p-piller, en naken Jan Myrdal och dansande demonstrationståg rätt in på det nystartade TV2 har redan hamrats in i vårt medvetande med hjälp av en ziljard dokumentärer och minnesböcker. Då var det minsann härligt att leva, känna ungdomens bulgariska rödvin i ådrorna och starta kommunistiska sekter i Uppsalatrakten.

Tiden dessförinnan, däremot, den var en grå sörja av byråkrati, förbud, vänstertrafik och... Nej vänta nu – Elvis Presley albumdebuterade 1956, och varenda 30-talist med självaktning kan berätta om hur tonåren då bultade under de nya amerikanska jeansen och världen äntligen var öppen för ett öppet sinne. Men innan dess, då...

Det finns en gräns för hur många gånger man vill ta del av: ”När jag blev tonåring föddes världen! Innan fanns inget, nu fanns allt."

Ja, ni förstår vart jag vill komma. Varenda gång, ungdomar, ni hör en nostalgisk tant eller farbror berätta om att just deras generation var pionjärerna, att deras egna tonår markerade det stora samhälleliga skiftet – inse att de har fel. Det fanns en relativt fungerande värld även dessförinnan. Det enda som hände var att de kom in i tonåren. 

Helst de sena tonåren. Det är då man får kontroll över sitt eget liv, man får agens och man får pengar. Man har sex – om lyckan står en bi – och upptar kontakten med substanser som påverkar ens verklighetsuppfattning i positiv riktning.

Om man ska vara krass är detta – även om jag av lätt insedda skäl älskar ”Eran” – en rätt tröttsam genre. Det finns en gräns för hur många gånger man vill ta del av: ”När jag blev tonåring föddes världen! Innan fanns inget, nu fanns allt."

Det värsta är att den där tesen att ”när jag tar en öl får hela världen hicka” inte bara genomsyrar tv-dokumentärer. Den präglar vardagskonversationer med människor som tror att deras hundar och maratonlopp har något som helst intresse för någon annan än dem själva. Den går igen i politiken, där nostalgiker lovar att återskapa den tid då ”Sverige var som bäst” men som tänker på när de själva var det.

Och den syns inte minst tydligt hos det flertal debattörer som använder sina egna subjektiva känslor av otrygghet, rasism, orättvisor, skattetryck eller feministiskt förtryck som bevis för att hela världen är inrättad för att straffa just dem själva.

Kanske vore det bästa nyårslöftet för 2018 om vi såg upp från vår egen navel en stund. Våran era är nog, på gott och ont, varken mycket bättre eller sämre än eran.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.