Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Erik Helmerson: Vi ses i baren på åsiktshotellet

Foto: Minna Floss

Sverige har inte en åsikts­korridor utan flera. Problemet är att de så sällan möts.

Jag fick mig tillsänd en studie med en intressant titel: ”Men det får man väl inte säga i det här landet – Ett experiment i politisk korrekthet”. Det är en kandidatuppsats från Statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet där Johan Floderus undersöker människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck.

Slutsatsen är inte oväntad. På frågor som rör flyktingmottagning, arbetskraftsinvandring och återkallande av medborgarskap för svenska IS-stridande fanns en tendens att deltagarna gav olika svar beroende på om de var anonyma eller inte. När anonymiteten försvann uttryckte de åsikter som låg närmare normen.

Studien är liten och Floderus påpekar noggrant att man ska vara ytterst försiktig med slutsatser. Men den åskådliggör fint fenomenet politisk korrekthet: det handlar inte om att vara allmänt snäll och fördomsfri, utan att anpassa sina åsikter efter en given norm. Oftast för att priset för att avvika är för högt.

Just nu pågår en intensiv debatt om den svenska åsiktskorridoren. Bland annat diskuterar Aftonbladets och Expressens ledarredaktioner huruvida det ens finns en sådan korridor. Den ännu pågående Knausgårddebatten är ytterligare belägg för att svenskarna i dag är helt besatta av att diskutera vad man får diskutera.

Å ”Aftonbladetsidan”: Visst får man säga vad man vill i Sverige, vi debatterar till exempel invandring oavbrutet – men man får räkna med mothugg vilket inte är samma sak som censur.

Å ”Expressensidan”: Den som avviker från konsensus blir så nedsmetad med smädesord och rasistbeskyllningar, inte minst från Aftonbladet, att mycket relevant opposition förkvävs.

Jag skulle hävda att båda sidor har rätt.

De flesta branscher och kretsar har sina åsiktskorridorer. Det är knappast lätt att stiga i graderna inom Handelsbankssfären om man envisas med att vänstermannen Piketty är det största som hänt nationalekonomin sedan Marx. Inom SD vore det inte befrämjande för vare sig karriären eller den goda stämningen att framkasta åsikten att ”massinvandring” är ett fånigt och alarmistiskt begrepp.

Sverige är helt enkelt ett land som är fullt av åsiktskorridorer. Samma sak gäller förstås de allra flesta samhällen. Men priset för att invända mot gruppen, att ställa sig utanför korridoren, är extra högt i en konsensuskultur som vår. Kanske beror detta på att vi från början är ett glesbefolkat skogsland; om vi mot förmodan träffade någon i en glänta vart tredje år blev allt mycket komplicerat om vi omedelbart började bråka om massinvandringen av saliska franker.

Aftonbladet har en poäng såtillvida att allt kan diskuteras, inom respektive korridor. Men Expressen är också rätt ute – om man betraktar traditionella medier som en av åsiktskorridorerna. Vilket de förstås är, dessutom ännu en av de viktigaste.

Det är svårt att glömma hur Aftonbladets ledar- och kulturskribenter regelbundet kopplat ihop anständiga högerdebattörer med Anders Behring Breivik och slängt rasistanklagelser omkring sig som konfetti. Radikala högerröster som Marcus Birro och Pär Ström mobbas bort ur debatten, radikala väns­terröster som Kakan Hermansson och Maria Sveland får jobb i public service. Föreställ er tonen hos Aftonbladet om det var tvärtom.

Länge trodde vi att de sociala medierna skulle bli en smältdegel av åsikter. I stället har de – hittills – utvecklats till magneter som bara polariserar åsikterna ytterligare. Offentligheten är full av bandhundar som omedelbart vrålskäller ut den som råkar sätta en enda fot fel, nämna ett enda felaktigt ord.

För några månader sedan lanserade regissören Stina Oscarson begreppet ”provprat”. Hon satte där fingret på en av de tristaste aspekterna av mediernas åsiktskorridor: Om vi inte tillåts provprata, testa nya tankar, utan att bli utskällda och förolämpade från vänster eller höger, då kommer vi aldrig på något nytt.

Just att se till att åsikter av alla kulörer blöts och blandas måste vara en av de traditionella mediernas främsta uppgifter. Det gäller framför allt de licensfinansierade. Man skulle till och med kunna säga att det är deras förbannade plikt, eftersom de hanterar pengar från alla medborgare, höger som vänster.

Vad vi alltså har i dag är inte en enda korridor utan en struktur med flera korridorer som inte möts. Ett åsiktshotell, helt enkelt. Jag önskar att fler av dess gäster kom ner från sin egen korridor och träffades i foajén i stället. Alla vet att det är mycket trevligare – och högre i tak – i hotellbaren än i korridoren.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.