Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-12-01 12:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-vi-vagrar-hjalpa-den-andra-sidan/

LEDARE

Ledare: Erik Helmerson: Vi vägrar hjälpa ”den andra sidan”

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Natten till onsdagen brann Åmåls kyrka. Någon hade, tror polisen, kastat flera brandbomber på kyrkan. Enligt tidningen Dagen var det tre ungdomar som såg lågorna och larmade räddningstjänsten. Elden släcktes, men polisen utreder nu händelsen som grov mordbrand.

Om denna händelse har jag, utöver i Dagen, hittat en handfull artiklar på nätet. Alla i lokalpress, nästan ingen längre än notis. Jag kan ha missat något. TT tycks inte ha tagit upp den alls.

Veckan efter moskébranden i Eskils­tuna juldagen 2014 skrevs det enligt söktjänsten Retriever uppemot 150 texter i svenska medier. Ett litet axplock av rubrikerna: ”Ökad oro för hatbrott”. ”Löfven fördömer dåd mot moské”. ”Säpo kopplas in”. ”IS-hat kan drabba svenska muslimer”.

Och var ändå ingenting om man jämför med stormarna i sociala medier.

Nu kan man invända att Eskilstuna inte var en isolerad händelse. Muslimers helgedomar attackeras vedervärdigt ofta, och bara dagarna efter händelsen inträffade dåd som fick polisen att misstänka copycats. (Ja, jag vet att brottsmisstankarna i Eskilstuna till slut avskrevs, men det saknar betydelse för just denna text.)

Men hatbrotten mot kristna har enligt Brå mer än trefaldigats de senaste fem åren. De vanligaste kristofobiska brotten är just skadegörelse på kyrkor och församlingshem. Alltså borde alla skäl finnas för samhället att uppmärksamma risken för fler attacker och markera. Men i stället: tystnad.

Till detta kan flera skäl finnas. Låt mig dröja vid ett av dem. Jag tror nämligen inte att många av dem som rasade mot branden i Eskilstuna tycker att dådet mot Åmålkyrkan är ointressant. Jag tror – och hoppas – att de bekymrar sig även om de kristnas situation.

Men kanske tänker de så här: Branden i Åmål kommer att utnyttjas av fel personer, kanske av antimuslimska krafter som skyller på ”massinvandringen”. Om jag uttalar mig kommer jag att hamna på samma sida som en massa osympatiskt folk. Den sidan har tillräckligt många som talar för sin sak. Min vrede behövs bättre på andra håll.

Det är i så fall en mänsklig hållning. Man vill inte bli aktör i någon annans dunkla pjäs. Till saken hör också att alla alltid tycker att deras egen sida är i underläge. Liknande mekanismer infinner sig, tror jag, i debatter som den om förortsfeminismen. Ett läger, kalla det ”liberalerna”, tycker att kvinno­kampen gått ganska bra här och att de sekulära västliga demokratierna representerar ett överlägset system. Alltså drar vi oss för att peka ut dålig jämställdhet i Sverige men är desto mer upprörda över fundamentalisters illdåd i förorterna.

Det andra lägret, kalla det ”vänstern”, är absolut inte för religiös fundamentalism men skriver ogärna under på narrativet ”väst är en överlägsen modell”. De vet också vilka som kommer att utnyttja fundamentalismen för egna syften. Därför blir de mer benägna att skriva ilsket om, till exempel, färgen på HM:s barnkläder än om förtryckta kvinnor i förorten.

Resultatet blir en beklaglig låsning som jag själv ibland gör mig skyldig till. Kanske vore det bättre om vänsterdebattörer oftare och skarpare kritiserade förortsfundamentalism och liberaler pekade på andra jämställdhetsproblem.

Dels skulle det tvinga oss att tänka över vår egen position och finkalibrera våra argument. Dels tror jag generellt att de som man vill komma åt lyssnar mer om de får kritik av sina ”vänner” än om det är ”fienderna” som klandrar dem. Det senare blir bara ett diffust brus som ackompanjerar en medan man gör precis som man brukar.

För övrigt anser jag att det är beklämmande att ingen protesterar när man kastar brandbomber på kyrkor.