Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Att värja sig mot känslor har blivit en svensk norm

Migration blir en valfråga nästa år. Men redan nu behöver vi ta ställning till vilket typ av samtal vi vill ha. 

Allting skedde så fort den där hösten. Det var i början av september 2015 som den treåriga pojkkroppen spolades upp på stranden i Turkiet. Den röda t-shirten och de blå kortbyxorna, gränsvakten som försiktigt bar Alan Kurdis livlösa kropp i sin famn. 

Tragedin startade en kedjereaktion: På tv arrangerades det hjälpgalor och insamlingar och till tågstationerna vallfärdade svenskar i färgglada reflexvästar, med fulla termosar och egensnickrade skyltar som hälsade flyktingarna välkomna. Journalister skickades till Ungern och Grekland för att dokumentera den humanitära misären. Alltmedan människorna hemma i radhuslängorna tömde förråden på allt som kunde avvaras. Ett par slitna kängor här, en gammal overall där och ”inte behöver vi väl den där gamla sovsäcken?”. Allt kändes plötsligt så meningsfullt. 

Några veckor, det var så länge som känslan höll i sig. Sedan kom skiftet. Någon viskade om en systemkollaps och fler stämde in. Diskussionen handlade inte längre så mycket om hjärterum som om stjärterum, om praktiska saker som bostäder, volymer och skenande kostnader. Artiklarna som delades hade allt oftare en hotfull och alarmistisk underton. 

Ett par slitna kängor här, en gammal overall där och 'inte behöver vi väl den där gamla sovsäcken?'. Allt kändes plötsligt så meningsfullt.

I efterhand har jag – och säkert andra med mig – många gånger undrat: Vad var det som fick det att tippa över? 

I SNS-rapporten ”Flyktinginvandring och nyhetsinhämtning”, som publicerades nu i oktober, dyker en möjlig förklaring upp. Forskaren Eleonora Freddi har undersökt hur nyhetskonsumtionen förändrades den där hösten 2015, när flyktingströmmen var som störst. Studien visar att i takt med att allt fler människor kom till Sverige minskade antalet klick på nyhetsartiklar som handlade om flyktingar på dn.se. Intresset svalnade snabbt. 

Dessutom pekar Freddi på att ju fler nyanlända som kom till en viss kommun, desto färre kommuninvånare verkade vilja läsa artiklar om flyktingar, invandring och asyl. Det var de personliga berättelserna, texterna som väckte empati med människorna på flykt, som man undvek först.

Enligt rapporten sjönk intresset för nyheter om flyktingar minst i kommuner med många SD-väljare, vilket förmodligen beror på att det var färre som klickade sig in på den typen av nyheter från första början. De som slutade följa rapporteringen om flyktingkatastrofen var alltså de som till en början engagerade sig mest, boende i kommuner som var positivt inställda till att ta emot nyanlända.

Ju mer man vet om eländet människor flyr från och grymheterna som de genomlevt, desto svårare blir det att fatta egoistiska beslut

En teori kan vara att många, under de där intensiva veckorna, blev mätta på nyheterna och inte orkade ta in mer. Men Eleonora Freddi lyfter fram en annan förklaring till det minskade intresset: ”Resultatet tyder på att människor väljer att förbli okunniga om flyktingars situation för att undvika att ta ställning i moraliska frågor”. Ju mer man vet om eländet människor flyr från och grymheterna som de genomlevt, desto svårare blir det att fatta egoistiska beslut. Det är lättare om man distanserar sig och stänger av känslorna.

Men sättet som vi snabbt värjde oss mot känslorna i samband med flyktingkatastrofen har sedan dess blivit norm, inte minst för samtalet om migration. Då var det en SD-politiker som uttryckte att man skulle skjuta ner flyktingar med kulspruta. Nu är det en moderat som kallar ensamkommande flyktingbarn för "barnlajvare" och socialdemokrater som med en bild på gränskontrollanter sprider budskapet att de "slår vakt om Sveriges säkerhet". 

Migration blir en valfråga nästa år och redan nu behöver vi ta ställning till vilket typ av samtal vi vill ha. Det måste vara möjligt att diskutera volymer och känna med människorna som det handlar om. 

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.