Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Det behövs mod för att våga tänka om

Samhällsdebatten behöver inte vara som en skolgård, där coola gäng drar fram i smågrupper och skriker ut förolämpningar mot varandra.

Det var i samband med att nationalekonomen Andreas Bergh gav ut sin essä ”Två filter – varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig” som jag stod i en paneldebatt arrangerad av Liberal Debatt. Vid min sida hade jag Myra Åhbeck Öhrman, kampanjansvarig för antirasistgruppen ”Inte rasist, men”, när samtalet gled in på Sverigedemokraterna.

Den nätbaserade gruppen ”Inte rasist, men” har vuxit från ett gäng arga aktivister till en seriös och viktig ideell organisation, som granskar SD och den nationalistiska rörelsen i Sverige.

”Vi visar upp den outtömliga källa till humor och fasa som partiet, deras företrädare och rörelsen i stort står för”, förklarar de på hemsidan. Under panelsamtalet berättade Åhbeck Öhrman hur de gärna använder satir och humor i sin rapportering, och att de genom att skämta om sverigedemokraters många rasistiska blundrar ”visar på hur SD inte förändras”.

Visst är det befriande att skratta åt eländet ibland. Som en skärmdump av en felstavad Facebookstatus från en lokal SD-politiker eller en träffande lista över typiska ”SD-ord”, med bland annat ”halalkött” och ”Dårhuset Sverige”. Humorn är avväpnande, och skrattet smittar.

Men vad händer med människorna som det skämtas om? Om man av andra ses på som hopplös, som någon som inte kan eller vill förändra sig. Hur lyhörd och intresserad blir man då i ett samtal?

Skämten som det skrattas åt handlar i andra forum inte om SD utan om Stefan Löfven, Alexander Bard eller Bajenfans.

Myra Åhbeck Öhrman svarade att det inte är gruppens syfte att samtala med sverigedemokrater. Dess jobb är att visa hur rasismen lever kvar inom Sveriges tredje största parti. Den vill vara ett slags motgift mot normaliseringen.

Men svaret säger något mer generellt om samhällsdebatten i Sverige. I olika grupper på nätet förs gärna diskussionerna parallellt, mellan människor som delar samma åsikter. Skämten som det skrattas åt handlar i andra forum inte om SD utan om Stefan Löfven, Alexander Bard eller Bajenfans.

Andreas Bergh kallar det för filter. Han har räknat till två högst mänskliga faktorer som gör samhällsdebatten så kärv. Det ena beskriver han som ett ideologiskt filter, som ”förstärker sådant som talar för de uppfattningar en person redan har, och som för­svagar eller sållar bort sådant som talar emot”.

Vi söker oss inte bara till information som bekräftar vår egen världsbild, utan även till människor som gör det. I grupp, menar Bergh, blir åsikterna gärna både mer homogena och mer extrema.

Det andra filtret kallar Bergh för negativism, eller i klarspråk: att så många går runt med känslan av att allt går åt helvete. Det är naturligt, ja mänskligt, menar han. När vi en gång jagade fram över savannen fanns det en poäng med att se sig över axeln efter hot och kalkylera risken att bli uppäten.

Just det behovet finns kanske inte längre, men varje gång som kvälls­tidningarna fyller löpet med budskap som: ”Din snuva kan vara en livsfarlig sjukdom”, så talar de direkt till den där inneboende oron i bröstet.

Är det är ett konstruktivt samtal mellan människor som vi vill ha, räcker det inte med att skicka fram två beväpnade meningsmotståndare till duell vid ståbordet i ”Opinion Live”.

Bergh lyckas dock sätta in negativismen i en större kontext. ”Svartmålning av tillvaron i allmänhet gör det helt enkelt svårare att se vad som är svart redan från början”, skriver han. Det låter nästan lite poetiskt. Men vad han menar är att om man konstaterar att allt är fel och allt går utför, oavsett om det är med klimatet, Sverige eller brottsutvecklingen, så är det sedan svårt att navigera nyktert i mörkret.

Det kanske finns vissa problem som är extra brådskande, eller framsteg som vi kan lära av, påpekar Bergh. Men hur ska vi upptäcka dem om vi bestämmer oss för att allt är bedrövligt?

Andreas Berghs bok fungerar som en utmärkt påminnelse om varför den offentliga debatten så ofta upplevs som en skolgård, där olika coola gäng drar fram i små grupper och skriker förolämpningar mot varandra.

Det är mänskligt och allmängiltigt att söka sig till trygghet, oavsett om det gäller åsikter och fakta som ska bekräfta vår värld, eller människor som vi kan dela den med. Men frågan, som blir extra aktuell nästa år, är om vi tror att det är möjligt att bryta oss ur våra egna mönster.

Är det är ett konstruktivt samtal mellan människor som vi vill ha, räcker det inte med att skicka fram två beväpnade meningsmotståndare till duell vid ståbordet i ”Opinion Live”.

Andreas Bergh nämner att det behövs nyfikenhet, för att vi på riktigt ska kunna mötas. Men för att intressera sig för andra människors åsikter behövs det i grunden något mer: modet att tänka om.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.