Evelyn Schreiber: Nazister i Almedalen ställs mot vänsterextremister i Hamburg

Tänk om tusentals högerextrema män börjat kasta gatsten och hemmagjorda molotovcocktails mot polisen, om de brutit sig in och plundrat butiker, barrikaderat sig och försökt slå sig igenom polisavspärrningar. Eller om det varit religiösa fundamentalister som satt bilar och soptunnor i brand och skadat hundratals poliser. Hur hade omvärldens reaktioner varit då?

Politiska ledare hade förmodligen radat upp sig för att snabbt ta avstånd från det politiska våldet och lova kraftfulla åtgärder mot våldsverkare som hotade vårt demokratiska system. Men när våldet kommer från vänster fungerar det inte riktigt så. Det ligger något i det som den liberala debattören Fredrik Segerfeldt konstaterar, i sin artikelserie för tankesmedjan Timbro (31/3): Hot och våld från vänster förringas ofta på ett sätt som aldrig skulle ske om det kom från höger.

Kravallerna i Hamburg, i samband med G20-mötet, har beskrivits i trevande ordalag av de flesta medier. SVT rapporterade under fredagen om ”oroligheter” och talade om ”våldsamma demonstranter” där den stora utmaningen för polisen inför helgen sades vara att det var så många demonstranter på plats – inte att en del av dem var våldsbejakande vänster­extremister som rest till Hamburg från stora delar av Europa.

Och P1 morgon sände samma morgon ett inslag där de kallade nattens händelser, där 76 poliser skadats, för ”stökigt”. I samma klipp nämndes att polisens och demonstranternas bild av vem som startade våldsamheterna gick isär. Återigen: En våldsam demonstration med högerextremister hade inte kallats för stökig. Och vi hade inte resonerat kring om det var polisen som provocerade fram våldet.

Det var visserligen uppemot 100 000 demonstranter på plats för att demonstrera i samband med G20-mötet i helgen. Den absoluta majoriteten var fredliga, ditresta aktivister. Vissa var där för att protestera mot att USA drar sig ur Parisavtalet eller för att framföra sitt missnöje mot president Donald Trump i allmänhet. Andra var där för att demonstrera mot Nato och globaliseringen eller för hbtq-personers rättigheter. Bilderna från de fredliga demonstrationerna påminner lite om en regnbågsparad.

Sedan har vi dem som allt för sällan sätts under lupp. Som Afa, Anti­fascistisk aktion, som en del av den autonoma vänstern i Sverige uppmanade sina medlemmar att åka ner till Hamburg för att ”störta kapitalismen”. Gruppen, som beskriver sig själva som en ”bredare militant utomparlamentarisk vänsterrörelse”, delade en affisch med uppmaningen att ”agera”, ”sabotera” och ”blockera” under G20-mötet i Hamburg.

Motsvarande grupper i Europa har laddat upp inför mötet med ungefär samma budskap. Inför de två största demonstrationerna som arrangerades i Hamburg under fredagen delade arran­görerna ut flygblad med tipsen: ”Ta med dig tillräckligt med vatten och ett förbandskit – och ha inte kontaktlinser”, utifall det skulle bli våldsamt och polisen skulle använda pepparsprej.

Det finns en poäng i att tänka sig det omvända, där vi byter ut vänstervåld mot högervåld för att jämföra samhällets olika förhållningssätt. Om det varit maskerade nazister som drev runt på Hamburgs gator hade offentlighetens reaktioner sett annorlunda ut efter den här helgen. Men det finns också en fara i att jämföra olika former av extremism – eller att ställa dem mot varandra.

Journalisten Niklas Orrenius rapporterade under helgen om Nordiska motståndsrörelsens vistelse i Almedalen, varav flera ivriga twittrare bestört utbrast: ”Men varför skriver du inte om Hamburg?”. Nazisterna i Almedalen ställdes mot den autonoma vänstern i Hamburg och den ena händelsen relativiserades med hjälp av den andra: högerns anhängare pekade mot Hamburg och vänsterns mot Visby.

Allt politiskt våld, oavsett om det kommer från höger, vänster eller religiösa håll, är oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Att uppmärksamma det ena betyder inte att man blundar för det andra. Det innebär att alla hot tas på allvar.