Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Var fanns feministerna när Monica Lewinsky behövde dem?

Vågar förlåta.
Vågar förlåta. Foto: Owen Kolasinski/BFA/REX/Shutterstock

Ta det från någon som hade behövt en kvinnorättshashtag för tjugo år sedan: Vi står inför en revolution, men låt det i den finnas utrymme för annat än hämnd. 

Under hösten plingade det till i Monica Lewinskys telefon. Det var ett meddelande skickat från en av metoorörelsens frontfigurer i USA, där det stod: ”Jag är ledsen att du varit så ensam."

En rimlig reaktion för Monica Lewinsky hade varit att svara med ett dra åt helvete i versaler. Hon, om någon, har rätt att vara arg och oförlåtande. I två decennier har hon straffats för ett dumt beslut som hon fattade i tjugoårsåldern. Över en natt gick hon från att vara en ung och lovande praktikant i Vita huset till att kallas ”USA:s kuksugardrottning”.

I tjugo år har hon sedan försökt att bygga upp ett normalt liv. En tid försökte hon engagera sig politiskt, men gav upp när de enda frågorna hon fick var om sitt sexliv. Hon flydde landet och paparazzifotograferna, försökte dejta och sökte vanliga jobb. Men av någon anledning gjorde hennes ”historia” att hon aldrig var rätt person för tjänsten.

Det värsta, slås man av när man läser Monica Lewinskys egna artiklar i Vanity Fair (bland annat den från 2014, med rubriken ”Skam och överlevnad”), är ändå inte att hon straffats som kvinnor så ofta gör: Män med makt slipper undan ansvar, medan kvinnor aldrig blir kvitt skulden.

I USA, och även i Sverige, har det senaste halvåret inte bara förenat kvinnor utan också eldat på ett ursinne. Därför är det anmärkningsvärt att en av kvinnorna som borde skrika högst av återhållen smärta varken är arg eller bitter, utan mjuk och hoppfull.

Det sorgligaste är hur otroligt ensam hon har varit under alla dess år. "Varför har inga feminister stått upp för mig?", undrar hon i artikeln från 2014. Och hon har rätt. Kanske beror det på att hon alltid har hävdat att relationen med Bill Clinton var ömsesidig. Till och med de mest hårdförda feministerna har tänkt att hon någonstans fick skylla sig själv. 

När metoo tog fart i höstas hade Monica Lewinsky kunnat svara med ett ljummet: "Jaså, nu passar det". Men tvärtom har hon hyllat rörelsen varmt och storsint, för det som hon själv har saknat: "En av de mest inspirerande aspekterna av den här nya rörelsen är det stora antalet kvinnor som har talat ut, till stöd för varandra", skriver hon i en nyligen publicerad artikel i Vanity Fair. När ursäkten nådde henne, berättar hon, blev hon rörd till tårar. 

I USA, och även i Sverige, har det senaste halvåret inte bara förenat kvinnor utan också eldat på ett ursinne. Därför är det anmärkningsvärt att en av kvinnorna som borde skrika högst av återhållen smärta varken är arg eller bitter, utan mjuk och hoppfull. 

När instinkten är att slå tillbaka, hårt, lyfter Monica Lewinsky fram sin oro för kvinnorna som under vintern har tvingats återuppleva sina trauman. Ömsint skriver hon om vikten av, vid sidan av förändring, möjligheten att också förlåta och läka. 

Ta det från någon som hade behövt en kvinnorättshashtag för tjugo år sedan: Vi står inför en revolution, men låt det i den finnas utrymme för annat än hämnd. 

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.