Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Farlig fransk frossa

Presidentval: Ekonomisk kris framkallar politisk och social turbulens.

PARIS. Eurokrisen får Frankrike att gunga åt alla håll. Risken för en ny flört med extremhögern är påtaglig.

Här talar alla om krisen.

Knappt har jag landat i den franska huvudstaden förrän jag hamnar i en lång diskussion om euron med en vältalig tidningsförsäljare. Med ett snett leende förklarar han att allt kommer att gå åt helvete. ”Efter oss syndafallet, eller vad tror ni, madame?”

Överallt sprids känslan av att undergången närmar sig.

”Överlever euron julen?” undrade tidningen Le Journal du Dimanche i en jätterubrik på förstasidan i söndags.

Samtidigt presenteras ny statistik om arbetslösheten som stiger till nya dystra rekord och tv visar bilder på köer utanför nyöppnade soppkök. Aldrig förr har jag sett så många tiggare på gatorna i Paris.

I slutet av april och början av maj 2012 är det presidentval i Frankrike och det skulle alltså kunna vara öppet mål för oppositionen. För fem år sedan lovade Nicolas Sarkozy att göra upp med privilegier och statlig byråkrati och få Frankrike att ”arbeta mer”.

Det har inte blivit särskilt mycket av allt det där, och missnöjet med hans styre är utbrett. Presidenten kan inte enbart skylla på amerikanska banker, nervösa finansmarknader och vanskötta grekiska statsfinanser.

Jag talar med människor som lade sin röst på Sarkozy 2007. De får något iskallt i blicken när de förklarar att de ”aldrig” tänker rösta på honom igen. Presidentens förtjusning i lyx och jetsetliv präglade hans första tid i Élyséepalatset och det kan en del borgerliga franska väljare inte glömma.

Men krisen har förändrat det politiska läget. Sarkozy är ännu inte officiell kandidat, men nu verkar han ha piggnat till.

Fram till alldeles
nyligen hade Socialistpartiets presidentkandidat François Hollande ett gigantiskt försprång i opinionen. I en av de senaste mätningarna hade det minskat med hela 9 procentenheter, från 39 till 30. Samtidigt ökade Sarkozy från 24 till 29 procent.

Och när Hollande i söndags besökte en utbildningsmässa i Paris förstod jag varför stödet dalar.

”Det behövs ett nytt kontrakt för utbildningen i Frankrike”, förklarade han.

Ja, stönade journalisterna som hade hört det förut. Men hur blir det med de 60.000 lärare som Socialistpartiet har lovat?

Då började Hollande slira. Jo, de tiotusentals lärare som försvunnit de senaste åren ska tillbaka, men det är inte klart när det kan ske.

Det sägs att François Hollande är en kompetent och sympatisk figur som har både humor och självdistans. Hans uppsyn i söndags var precis så snäll som folk hävdar att han är, men den som är en mjukis får inga applåder i fransk politik.

Bland Socialistpartiets mer hårdföra sympatisörer är många upprörda över att Hollande förra veckan gjorde upp om kärnkraften med De gröna.

Som tack för samarbetet kunde De grönas presidentkandidat Eva Joly inte ens lova att lägga sin röst på Hollande i presidentvalets andra omgång. Det ledde till kris och avhopp i Jolys parti, men förmedlade också en bild av att Socialistpartiet låter sig behandlas illa.

Sedan fick Nicolas Sarkozy politiska gratispoäng när han undrade hur oppositionen tänker klara elförsörjningen om 24 av landets 58 kärnkraftverk ska avvecklas fram till 2025. Och hur ska tiotusentals nya statliga jobb betalas?

De offentliga utgifterna i Frankrike uppgår till ungefär 55 procent av BNP, vilket är mer än i något annat land i Europa. Inte sedan 1974 har den frans­ka statens budget varit balanserad, och underskotten som samlats på hög har blivit ett skuldberg som motsvarar nästan 90 procent av den samlade produktionen.

Mot den bakgrunden är regeringens besparingspaket bevis på visst krismedvetande, även om det består av en del egendomliga symboliska skattehöjningar på till exempel socker.

Tyvärr gynnas
emellertid också Marine Le Pen av krisen.

Nationella frontens ledare har lyckats göra det högerextrema partiet salongsfähigt och sitter ständigt i någon tv-soffa och lägger ut texten. Hon hamnar för närvarande på tredje plats i opinionsmätningarna med ibland upp till 19 procent av rösterna, vilket är mer än hennes far och företrädare någonsin fick.

I söndags kväll hördes hennes kraftfulla, lite hesa röst åter i radion under nästan en timme. Hon gjorde förstås ett stort nummer av eurokrisen och är den enda ledande politikern som kräver att Frankrike ska återinföra francen.

Mardrömmen för Nicolas Sarkozy är att Marine Le Pen slår ut honom i valets första omgång. Antagligen är det därför företrädare för presidentens parti UMP åter har börjat tala om invandring i en oblyg flört med Nationella frontens väljare.

Asylsystemet måste stramas åt, förklarade inrikesministern häromdagen. Och UMP gör ett stort nummer av att Socialistpartiet vill ge invandrare kommunal rösträtt. Det är något Sarkozy tidigare förespråkat, men numera fördömer han det som ett opatriotiskt förslag.

Eurokrisen får Frankrike att gunga åt alla håll.

Vad som kan hända om den förvärras ytterligare och valutasamarbetet kollapsar vågar jag inte ens tänka på. Måtte Europas politiker lyckas ta sig samman före jul.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.