Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Feminism: Bokslut för en gemenskap

Vi för in en ny dimension i politiken, förklarar Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman så fort en mikrofon slås på.

Ny? Av genushistorikern Yvonne Hirdmans bok ”Vad bör göras? Jämställdhet och politik under femtio år” (som recenserades i gårdagens DN Kultur) får läsaren ett annat intryck. Här tecknas bilden av de feministiska dimensioner som format svensk politik sedan början av 1960-talet.

I korta drag handlar historien dels om hur idéer vunnit mark, hur ”kärringfrågor” blivit en debatt om könsroller och en fråga även för män. Dels handlar den om hur statsmakten förmåtts reformera och reformeras. I varje enskild proposition rör det sig knappast om några revolutioner.

Men Yvonne Hirdmans lågmälda historieöversikt blir i sin helhet berättelsen om några av de största samhällsomvälvningar som setts i Sverige. Och efter att man har tagit del av skildringen står det klart att Schymans projekt måste betecknas som partipolitiskt snarare än politiskt.

För inte särskilt länge sedan uppfattades tanken på ett feministiskt parti som befängd, och goda skäl har funnits till att ingen gjort verklighet av idén före Fi. Ett är att resan helt enkelt är lång och besvärlig.

Att feminismen vann stora framgångar utan att samtidigt behöva gnagas av dagspolitikens kompromisser är en annan orsak. Jämställdhetens fria röster verkade genom opinionsbildning. Olof Palme beskrev dem en aning förklenande som en missnöjesrörelse; i praktiken var feminismen en betydelse­full maktfaktor.

Till styrkan har hört att projektet i mycket varit gemensamt för vänsterliberaler och arbetarrörelsen. Utanför riksdagen kunde skillnader överbryggas och idéer korsbefruktas. Det ledde till landvinningar oavsett färg på regeringen.

Splittringen har sedan skett successivt, till viss del i takt med segrarna. Men 2014 års feministiska vår lär vara spiken i kistan för den breda, fria feminismen.

Den yttre vänsterfalangen brottas nu i Fi med konflikter mellan aktivism och realpolitik, medan feminismens liberaler och socialdemokrater snopet står kvar i 1900-talets tvärpolitiska intressegemenskap. Dags även för dem att ömsa skinn.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.