Måndagen invaderades av Nobelspektaklet. Veckans tv-höjdpunkt trängdes undan av bilder på dinerande festklädda människor, glittrande kungligheter och cirkuskonster, ackompanjerade av oräkneliga ”analyser” av etikett, meny, klädsel och frisyrer. Jag stängde av tv:n och tog tillfället i akt att fundera över vad det är som gör serien ”Homeland” så outhärdligt spännande. Jag håller andan i 50 minuter och lever sedan med det senaste avsnittet i kroppen hela veckan som transporterar mig till nästa episod. Så bra är den. Inom jaga-terrorister-genren är serien på riktigt nyskapande.
Den amerikanska marinkårssoldaten sergeant Nicholas Brody (Damian Lewis) har under åtta år hållits fången i avlägset land av en islamistisk terrororganisation. När han släpps och återvänder till förorts- och kärnfamiljslivet i USA har han bytt sida, konverterat till islam och blivit terroristledaren Abu Nazirs hemliga vapen. Men Brody betraktas som nationalhjälte och fångas upp av vicepresidenten som vill ha honom som parhäst när han själv kandiderar till presidentposten.
Carrie Mathison (Claire Danes) är CIA-agenten som tidigt förstår att Brody inte är den patriotiska hjälte han hyllas som. Ingen tror henne. När det upptäcks att hon använt olagliga övervakningsmetoder avskedas hon men återanställs snart igen.
Det kunde ha varit en vassare version av serien ”24”. Tävlingen mot klockan, de svettiga agenterna med torftigt privatliv, föreställningen om att jakten på terrorister kräver rättsvidriga metoder, utflykter till Mellanöstern, makthungriga politiker och svekfulla myndighetschefer – allt finns med. Men ”Homeland” är så mycket mer. Kampen för att avvärja terrordåd är inte tillnärmelsevis lika nervkittlande som de strider som äger rum inom karaktärerna.
Carrie har en enastående intuition. Men hennes psykiska hälsa vacklar och stundtals vet hon inte om slutledningarna är en produkt av deduktion eller depression. Hon anklagar sig själv för att inte ha förutsett 11 september och jagas ständigt vidare av tron på sin exempellösa förmåga att avslöja terrorattacker och förhindra att oskyldiga människor dödas.
Brodys tillvaro är ett kaos. Han sliter för att återigen passa in i familjelivet, återuppta relationen med sina barn och sin vackra men något kylslagna fru. Som om det inte vore svårt nog efter åratal av fångenskap ska han administrera ett dubbelliv vars spelregler andra än han själv ständigt ändrar.
Genom hela serien löper attraktionen, jämnstark med misstron, mellan Carrie och Brody. Fiender men själsfränder. Den enes inre kamp finner resonans i den andres. Deras korta möten är nåden; undantaget i det ångestfyllda och allt hetsigare skeendet.
Något som ytterligare bidrar till seriens komplexitet är religionens roll i handlingen. Eller rättare sagt: dess biroll. Brody sammankopplar inte sin omvändelse under fångenskapen med uppdraget att hämnas på USA. Under sina svåra upplevelser sökte han tillflykt i religionen och det som fanns till hands var Koranen. När Brody rättfärdigar för sig själv att han tänker spränga oskyldiga människor i luften är argumentet politiskt och moraliskt – aldrig fundamentalistiskt religiöst.
Den forne marinkårssoldaten är heller inte hjärntvättad. Han utför inte order utan reflektion. Till en början anser han verkligen att det är rätt att utkräva rättvisa medelst terror. I det krympande utrymmet mellan familjen, CIA och terroristorganisationen försöker han desperat vidmakthålla rörelsefriheten att följa sin egen, föränderliga övertygelse. Det är en formidabel beskrivning av dynamiken mellan yttre påverkan och inre frihet.
Den tyskjudiska filosofen Hanna Arendt myntade uttrycket ”Ondskan är banal” i samband med rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Hon menade att nazismens illdåd möjliggjordes och bör förstås genom mänsklighetens benägenhet till blind lydnad mot överordnade. Tesen tycktes få stöd av diverse sociologiska experiment på amerikanska universitet under 1960- och 70-talen där studenter visade sig villiga att utsätta andra försökspersoner för tortyr.
Men slutsatserna har ifrågasatts, nu senast av psykologerna Alexander Haslam och Stephen Reicher. De hävdar att studenterna inte alls drevs av blind lydnad utan att de tvärtom nogsamt tänkte igenom situationen och kom fram till att det var etiskt riktigt att följa instruktionerna.
Ondskan är sällan banal, vare sig i verkligheten eller i ”Homeland”.