Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Filmfestival: Helvetets förgård i Terezín

Signerat – Susanna Birgersson.

För några månader sedan uttryckte jag en förhoppning om att filmen ”The Last of the Unjust” skulle visas i Sverige. I helgen fick jag min önskan uppfylld på filmfestivalen i Göteborg.

Den franske filmaren Claude Lanzmann låter Benjamin Murmelstein komma till tals i en tre och en halv timme lång dokumentär om gettot i den tjeckiska staden Terezín. Murmelstein var den siste av lägrets ”judeäldste”.

Med positionen följde förvisso en del makt, men ännu mer vanmakt. Likt Chaim Rumkowski, briljant porträtterad i Steve Sem-Sandbergs ”De fattiga i Lodz”, hade Murmelstein givetvis ingen verklig möjlighet att förhindra deportationerna till Auschwitz. I uppgiften låg att ansvara för gettots interna angelägenheter: organisera arbetet, förhindra epidemier och välja ut vem som skulle deporteras.

Theresienstadt var speciellt. Dit fördes veteraner och invalider från första världskriget, framstående akademiker och andra kända personer. Gettot användes i propagandasyfte och vid mer än ett tillfälle putsades det upp, bland annat inför inspektion från Röda korset. Inte ens nazisterna kunde stå för sina illgärningar, vare sig inför omvärlden eller den tyska opinionen.

”The Last of the Unjust” bygger på filmade intervjuer som Lanzmann gjorde i Rom 1975. Det är en gammal men talför Murmelstein som berättar om allt från sina möten med Adolf Eichmann till de vaccinationsprogram han inrättade. Långsamt närmar sig Lanzmann till slut den brännande frågan om Murmelstein var en maktgalen förrädare, ett hjälplöst verktyg – eller en hjälte som mot alla odds lyckades förhindra att hela lägret utplånades före krigsslutet?

Filmen blir ett slags frikännande: Genom att hårdhänt upprätthålla arbetskapaciteten – trots sjukdom, svält och skräck – lyckades Murmelstein med det som Rumkowski misslyckats med när de sista gettoinvånarna i Lodz deporterades 1944. De storpolitiska förklaringarna, att tyskarna hade ett intresse av att kunna visa fram levande judar vid krigsslutet, diskuteras inte i filmen.

Slutligen blir ändå frågan om personligt ansvar sekundär och snudd på absurd. Att infoga judar i administrationen var bara en del av den diaboliska plan som gick ut på att beröva de europeiska judarna all form av värdighet och medmänsklighet, och först därefter utplåna dem.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.