Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Förhoppningar inför 2011

Signerat – Peter Wolodarski.

1. Ta terrorhotet på allvar

Har Sverige blivit ett otryggare land efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten? Knappast. Men förhoppningsvis kommer fler att inse att hotet från radikala islamister är på allvar.

Det finns svenska medborgare som bär på ett hat mot de grundsatser som vårt samhälle vilar på: rätten att få yttra sig fritt, demokratin, jämställdheten mellan kvinnor och män. Dessa extremister kommer att fortsätta att vara det öppna samhällets fiender, alldeles oavsett om Sverige är militärt engagerat i Afghanistan eller om konstnären Lars Vilks avbildar profeten Muhammed som rondellhund.

Risken för nya terrordåd ska inte överdrivas. Men det finns individer som bevisligen använt Sverige som bas för att planera attentat och som sprängt sig själva i luften, både här hemma och utomlands.

Hotet från extremisterna får aldrig bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen.

2. Håll rent mot Sverigedemokraterna

Att vara muslim i Sverige är att stundtals drabbas av blickar och misstänkliggöranden. Till vardags är intoleransen subtil och dold, på internets friare debattforum döljs knappast antipatierna. Där blommar diskussionen ofta ut i rå skuldbeläggning, som slår mot hundratusentals svenska muslimer som inte känner någon som helst sympati för vare sig självmordsbombare eller extrema tolkningar av islam.

Hittills har det breda offentliga samtalet i Sverige varit befriat från detta primitiva grupptänkande. De etablerade medierna har vårdat en anständig ton i debatten och såväl regering som opposition har avhållit sig från schabloner och populism.

Med Sverigedemokraternas ankomst i riksdagen finns en tydlig risk att debatten brutaliseras, att muslimers känsla av utanförskap förstärks, att kollektivt tänkande ersätter respekten för varje människa som en suverän individ, med ansvar för sina egna handlingar.

Sverigedemokraterna har länge haft som affärsidé att misstänkliggöra muslimer. Så länge man vidhåller sin främlingsfientlighet måste de andra riksdagspartierna markera ett tydligt avstånd till SD.

3. Släpp in världen

Få länder i Europa är lika beroende av den internationella utvecklingen som Sverige. Värdet av exporten motsvarar drygt hälften av vår samlade ekonomi, svenskar reser utomlands mer än de flesta och var och varannan lag är påverkad av arbetet inom EU.

Tack vare Nobelpriset, Raoul Wallen-berg och Ikea har Sverige en internationell ställning som väcker respekt och nyfikna frågor runt om i världen.

Tyvärr motsvaras omvärldens intresse för Sverige inte av svenska politikers intresse för omvärlden. Minns någon när partiledarna senast debatterade hur EU ska utvecklas eller hur vi ska förhålla oss till det framväxande Kina? Och varför handlar så lite av inrikesdebatten om globaliseringens konsekvenser för svensk ekonomi?

Den som lyssnar på riksdagsdiskussionen kan man få för sig att Carl Bildt och Birgitta Ohlsson är de enda toppolitiker som skaffat sig ett pass.

4. Tala om framtiden

Stora delar av det svenska 90-talet ägnades åt krishantering och budgetsanering. När det grövsta jobbet var avslutat uppstod ett väljarsug efter politiska samtal som grundade sig i värderingar och ett engagemang för framtiden. Gudrun Schyman och Alf Svensson fångade upp missnöjet och gjorde sina bästa val någonsin, samtidigt som budgetsaneraren Göran Persson åkte på en stjärnsmäll.

Erfarenheten från 90-talet borde intressera finansminister Anders Borg. Sedan finanskrisen slog till på allvar hösten 2008 har Borgs redan begränsade politiska repertoar smalnat ytterligare. När han inte talar om jobbskatteavdraget talar han om ordning och reda i statsfinan­serna. Och när han inte talar om ordning och reda i statsfinanserna talar han om jobbskatteavdraget.

Borg har fått välförtjänt uppskattning som rikshushållare, men under 2011 behöver Sverige en finansminister som i praktisk handling visar att budgetbalans inte är den enda framtidsfrågan.

5. Mindre pompös statsminister

En viktig förklaring till den borgerliga valsegern 2006 var att väljarna fått nog av Göran Perssons arrogans och självtillräcklighet. Det behövdes ett nytt slags ledarskap i Rosenbad, en regeringschef som kunde leda landet utan att samtidigt sätta sig på människor.

Som statsminister har Fredrik Reinfeldt inte gjort sig känd som en översittare. Men i sina ambitioner att göra Moderaterna till Sveriges dominerande parti har han odlat en allvarstyngd stil, som är på väg att beröva Reinfeldt både självdistans och humor. Hans språk har blivit mer och mer högtravande och byråkratiskt (”jag hedrar denna överenskommelse”, ”vi ska få denna reform på plats”, ”jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär”), samtidigt som frestelsen att börja tala om sig själv i tredje person tycks öka.

Man skulle kunna le åt dessa språkliga tillkortakommanden, om det inte vore för att de uttrycker en mer oroande tendens hos statsministern. Talet om att Moderaterna ska bli statsbärande har olustiga likheter med forna tiders socialdemokratiska maktarrogans.

Fredrik Reinfeldt skulle ha glädje av något lägre opinionssiffror under 2011 – och en bättre opposition.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.