Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 19:43 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/signerat/gunnar-jonsson-forvirring-i-ruinerna-efter-s-maktmonopol/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Förvirring i ruinerna efter S maktmonopol

S-valvaka i moll.
S-valvaka i moll. Foto: Paul Hansen

Stämningen på valvakan var dov redan innan den börjat. Frågan är om Socialdemokraterna över huvud taget klarar att ta in det som hänt.

VAL 2018

Förra gången gick det dåligt, 31 procent, men Socialdemokraterna har inte varit under 30-strecket sedan 1911. Och nu: en bit över 25 procent för Sveriges en gång så dominerande maktbastion. 

Någon riktig övertygelse var inte spårbar i den socialdemokratiska valrörelsen. Huvudbudskapet lät som en gammal grammofonskiva som hakat upp sig: ”inga stora skattesänkningar”. Familjeveckan hade egentligen ingen frågat efter. Den förbryllande linjen om vinsttak i välfärden skapade knappast någon folkfest. Höjda kapitalskatter skulle det bli, fast ingen visste hur.

Kampanjen speglade mandatperioden, där S lett en svag minoritetsregering som inte har fått mycket gjort. Första budgeten föll. Äktenskapet med Miljöpartiet var aldrig lyckligt, och partnern riskerade att kvävas. Debaclet på Transportstyrelsen var pinsamt. Besvärligast var flyktingkrisen 2015, där Stefan Löfven på några veckor gick från “mitt Europa bygger inga murar” till att tvärstänga gränsen. Högkonjunkturen får ta åt sig äran för Magdalena Anderssons ekonomiska facit.

Konkurrensen från främlingsfientliga och vänsterpopulistiska krafter pressar pragmatikerna, och löften om status quo låter inte så ljuva.

Ödmjukhet är dock inget för S. I självbilden har partiet fortfarande uppåt hälften av väljarna, och rätt till makten. I verkligheten är det en skugga av sitt forna jag.

För olyckskamrater ute i Europa har det ofta gått ännu värre. Socialistpartiets presidentkandidat i Frankrike fick 6 procent i fjol, nederländska PvdA inte ens det i parlamentsvalet. Demokraterna i Italien förlorade i våras makten till populister. Nästan bara brittiska Labour, som tagits över av systemfientlig yttervänster, kan stoltsera med framgångar.

I Tyskland tog sig SPD hösten 2017 med knapp nöd över 20 procent, och satte sig motvilligt i en ny koalition med Merkels kristdemokrater. Opinionsmätningarna visar att SPD:s kräftgång har fortsatt, och att partiet nu bara samlar 12 procent av arbetarväljarna.

Att arbetarna dessutom har blivit färre är ett av den europeiska socialdemokratins strukturella problem. Industrin, fackföreningsrörelsens traditionella bas, sysselsätter en krympande andel av befolkningen. Tjänstesektorn växer men dess anställda är mer flyktiga väljare.

Globaliseringen har accelererat den utvecklingen och gjort vissa arbetargrupper sårbara. Även i Sverige har bruksorter och avfolkningsbygder blivit mottagliga för missnöjespartiers nostalgi och krav på begränsad invandring. S splittring i flyktingfrågor är uppenbar. Städernas medelklassvänster prioriterar miljö och identitetspolitik. Och då hjälper det inte ens att använda LO som en ren propagandacentral för partiet.

Europas välfärdssamhällen har skapats av både socialdemokratiska och borgerliga partier. I dag är knappast någon emot anständiga pensioner och sjukförsäkring. Löfvens ”folkomröstning om välfärden” blev en tom fras, eftersom ingen tänkte rösta emot.

Den internationella finanskrisen krävde åtstramningar, och socialdemokratin har alltid mått bättre när den kapitalistiska guldkalven ger något att fördela. Samtidigt går det inte att höja skatter och bidrag hur mycket som helst utan att tillväxten tar skada.

S har svårt att hantera de nya tiderna. Konkurrensen från främlingsfientliga och vänsterpopulistiska krafter pressar pragmatikerna, och löften om status quo låter inte så ljuva. Det börjar bli länge sedan den senaste stora reformen, maxtaxan i förskolan för 20 år sedan.

Borgerlighetens gamla masspartier har det också motigt i Europa. Politikens mittfält har blivit glesare och ansätts av antiliberala krafter. Det gör det svårare att bilda majoriteter och regera länder. Stora koalitioner och blocköverskridande samarbeten får sina egna problem när alla etablissemangspartier ser likadana ut.

Men kanske är det mest synd om S i Sverige, som under decennier vande sig vid att styra och ställa. Invändningar viftades bort som irriterande flugor. Socialdemokraterna behöver skaffa sig en ny idé. Maktmonopolets dagar är för alltid slut.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.