Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Gunnar Jonsson: Putins våld får inte glömmas

De rysktillverkade separatisterna har inte mycket att vara stolta över.
De rysktillverkade separatisterna har inte mycket att vara stolta över. Foto: Alexander Ermochenko Reuters

Kriserna flockas och Ukraina hamnar i bakvattnet. Men Rysslands överfall är fortfarande verkligt.

Frankrike säger sig vara i krig mot terrorismen men kallar det som händer i Ukraina för en ”situation”, muttras det i Kiev. Då har ändå nästan 8.000 människor dödats under det separatistuppror i öst som i själva verket är en rysk militär invasion. Uppåt 1,5 miljoner ukrainare har tvingats på flykt.

Så EU-länderna är trötta på terror och flyktingkris? Ukraina har levt med det länge, säger en av de centralt placerade tjänstemän vi träffar under en resa arrangerad av Folk och försvar.

I Kiev får separatisterna heta terrorister. Mer korrekt är att de militära styrkor som kontrollerar delar av östra Ukraina är armékårer rekryterade i Donbass och Ryssland. De styrs från en kommandocentral i Novotjerkassk på ryskt territorium, i sin tur underställd generalstaben i Moskva. Artilleri, stridsvagnar och luftvärn kommer från Ryssland, som skickar lagom många tusen reguljära soldater när något behöver göras ordentligt. Drivmedel och mat har samma leverantör.

President Vladimir Putin vägrar erkänna någon inblandning, precis som han ljög om det militära övertagandet av Krimhalvön före annekteringen. För västerländska underrättelseexperter är det dock ingen större konst att sammanställa bevisen. Satelliter och signalspaning kompletterar de geotaggade foton som ”separatisterna” sprider på Facebook när de är uttråkade.

Majdanrörelsen var en protest mot förre presidenten Viktor Janukovytjs korrupta välde och försök att skrota samarbetsavtalet med EU. Efter hans flykt kom kriget i ett eländigt läge för Ukraina. Armén var vanskött, utan pengar och mitt i en övergång till yrkesförsvar. Av på papperet 120.000 soldater var kanske 5.000 stridsdugliga. Kreml överskattade ändå de proryska stämningarna i östra Ukraina och vilken militär satsning som skulle krävas, menar en initierad bedömare i Kiev.

Intensiva strider har varvats med relativt lugn. Vapenvilan från 2014 bröts varje dag, men den 1 september i höst blev det i stort sett tyst. Putin skulle hålla tal i FN, och var i färd med att intervenera på allvar i Syrien. Ukraina skulle förpassas till glömskans rike, och det internationella gnället äntligen upphöra. Att någon, det vill säga Moskva, kan kontrollera eldgivningen i öster blev uppenbart.

De senaste tre veckorna har larmet vid fronten åter eskalerat, oklart varför. Rysslands långsiktiga strategi improviseras fortfarande fram.

Konfrontationen fortsätter även med andra medel. I helgen sprängdes fyra kraftledningsstolpar i luften vid gränsen till Krim, som normalt får 70 procent av sin el från Ukraina. Nationalister och krimtatarer har blockerat reparationerna, som en protest mot ryskt förtryck men också mot passivitet i Kiev. Ukraina har nu inlett en handelsblockad mot Krim och stängt sitt luftrum för ryskt flyg. Gasbråken är åter i full gång. Den ukrainska statsledningen har dock skäl att akta sig för åtgärder som kostar sympatier, på Krim och i omvärlden.

EU har tidvis sett mer angeläget ut att få Ukraina att följa Minskavtalet än att påtala Rysslands sabotage. Kontrollen över 40 mil gräns är nyckeln. Innan Putin släpper den är det meningen att Ukraina ska ändra sin författning och decentralisera makten. Ryssland ser till att separatisterna ställer omöjliga villkor som innebär veto mot viktiga beslut i Kiev. Ingen kan tro att de ska tillåta de verkligt demokratiska val som också är en förutsättning för processen. Minsk är inget fredsavtal, utan ett ramverk som permanentar konflikten.

Om Putin har en plan utöver att hålla tummen i ögat på Kiev är osäkert. Vad han har lyckats med är att driva grannlandet närmare väst och skapa en starkare ukrainsk identitet. Ryssland har bara instabilitet att sälja, som en källa uttrycker det.

Ukrainarna vet att de inte har en militär lösning och att Krim inte går att återerövra. Många befattningshavare har hittat en sund pragmatism, som dock är svår att sprida offentligt. Där finns en resignation parad med trotsighet. Krim är Ukraina, om än inte nu. Och inget är statiskt, inte ens Ryssland, även om Putins efterträdare mycket väl kan bli något ännu värre.

Inom EU har det hela tiden funnits en skepsis mot de ekonomiska sanktionerna. En del undrar om de kan fortgå i evighet. Men Ukrainas oberoende kan inte offras för exempelvis en sjaskig uppgörelse med Putin om Syrien. Den ryske presidenten har brutit mot folkrätt och anständighet. Att låta udda vara jämnt skulle sända dåliga vibrationer över hela världen.

Vissa principer måste gälla. Krims annektering kan inte erkännas och Minskavtalet ska genomföras i sin helhet. Det finns bara usla argument för att häva sanktionerna innan Putin har retirerat.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.