Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Utan frihet infrias inte löftena

Protesterna i Iran riktar sig mot både mjukare och mer hårdföra delar av regimen. Där finns en logik.

Förtrycket och de kvävande sociala reglerna. Den eviga torkan. Myndigheternas tafatta räddningsarbete efter en jordbävning i höstas. Källorna till de folkliga protesterna i Iran är många och av olika karaktär, men utan tvivel är missnöjet med de ekonomiska villkoren den utlösande faktorn.

Olika fraktioner inom regimen har haft sin del i att sätta fart på vreden, för att underminera rivaler. Men iranierna demonstrerar mot både de beskedligt reformsinnade kretsarna kring president Hassan Rohani och de ultrareaktionära runt ayatolla Ali Khamenei, landets egentlige ledare. Det är inte så paradoxalt som det låter.

Rohani har inte infriat förhoppningarna. Och hans bakåtsträvande motståndare blockerar i alla händelser de genomgripande strukturreformer som skulle behövas.

Rohani lovade ekonomiska reformer och en försiktig öppning mot väst. Verktyget var det internationella kärnteknikavtalet, som fördröjer en möjlig iransk atombomb i utbyte mot suspenderade FN-sanktioner. Andra amerikanska straffåtgärder ligger dock kvar. Osäkerheten består och de utländska investerarna har tvekat.

Högre oljepris och ökad export har gett bättre tillväxt, men få upplever att livet har blivit särskilt mycket bättre. Arbetslösheten, särskilt bland unga, är fortfarande skyhög.

Försöket att effektivisera statens affärer går trögt. Alla märker när bidrag minskar och skatter höjs. Samtidigt visade läckor ur budgeten hur stora belopp flödade till konservativa religiösa institutioner och ledare. Revolutionära gardet, regimens elitstyrka, kontrollerar ett företagsimperium och ett omfattande men dunkelt kreditsystem.

Inkompetens, slöseri och korruption dominerar ekonomin. Därtill undgår det ingen att teokratin lägger miljarder på militärt stöd till diktaturen i Syrien och andra utländska äventyr.

Rohani har inte infriat förhoppningarna. Och hans bakåtsträvande motståndare blockerar i alla händelser de genomgripande strukturreformer som skulle behövas. Alltså, ”ned med presidenten” likaväl som ”ned med Khamenei”.

Protesterna saknar politisk ledning och samlande budskap. Ayatollorna stryper kommunikationsvägarna. Varaktiga förändringar är långt borta, även om makten får sig en tankeställare.

Vad omvärlden absolut inte ska göra är att dra sig ur kärnteknikavtalet, som USA:s president Trump hotar med. Regimen skulle bara ges en möjlighet att avleda ilskan i lämpligare banor. Men de som hävdar att det är bäst att ligga lågt med kritik är också fel ute. Det skadar inte att låta iranierna veta att väst står för mänskliga rättigheter.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.