Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Hanne Kjöller: Allt är inte karuseller

Foto: Magnus Bard

Allt fler kritiserar den granskningskultur som förknippas med New Public Management. Men en återgång till det som var är varken möjlig eller önskvärd.

SNS anordnade i veckan seminariet ”Vad säger forskningen om New Public Management?”. Besynnerligt rubrikval, kan tyckas, då en av slutsatserna är att ingen tycks veta vad begreppet betyder.

New Public Management, NPM, är inget sammanhållet paradigm utan en spretig – ibland motstridig – samling idéer om styrning, klargjorde Louise Bringselius, docent i företagsekonomi. Hon konstaterade, i likhet med flera ­andra av de forskare som framträdde, att samlingsnamnet har fått klä skott för det mesta som uppfattas som avigsidor med resultatstyrning. Och att det är gott om utrymme på barrikaderna för NPM:s försvarare.

Trots begreppsförvirringen finns flera sätt att försöka ringa in den granskning som NPM förknippas med. Nationalekonomen Niklas Bengtsson lyfte fram konflikten mellan kontroll och tillit. Noll kontroll respektive full kontroll är båda utopiska positioner. Få torde förespråka en modell där man ger exempelvis polisen ett antal miljarder och säger: Gör vad ni vill med pengarna. Detaljstyrning ned på mikroskopisk nivå är på motsvarande sätt varken önskvärd eller möjlig. Svårigheten är att hitta en mix där professionen inte tappar sugen av för mycket byråkrati, formalism och styrning och där skatte­betalarnas insatser, effektivitet och måluppfyllelse ändå kan säkras.

Bino Catasús, professor i företagsekonomi, förklarade hur NPM har skapat rädda organisationer. ”Vad-frågorna” har kommit i skymundan för ”hur-frågorna”. Den viktigaste framgångsfaktorn för en kommun eller ett landsting blir att undvika att göra fel, snarare än att göra rätt. Processen överordnas resultat och helhet. När Janne Josefsson ställer någon till svars för ett orimligt utfall blir snuttefilt­svaret ofta att rutinerna följts. Alternativt att rutinerna brustit och därför ska ses över. Men frågor om utfall, rimlighet och övergripande mål blir ofta obesvarade.

Professor Catasús är inte det minsta sentimental. Och påminner om tiden före NPM, där den vårdaktör som skrek mest fick mest resurser. Han vädjar om att vi ska slippa hamna i den fälla av naivitet som vi satt i då.

Det finns åtskilligt att vara kritisk mot i dagens vårdsystem. Men det finns faktiskt ännu mer att ifrågasätta inom den vård som erbjöds under 90-talets början. En sådan sak var att den knappt erbjöds. Bara för att komma fram på telefon till en vårdcentral kunde det krävas timmar med luren tryckt mot örat. När vi sedan, strax innan vi utvecklat ett manifest blomkålsöra, lommade till akuten var den första frågan inte hur vi mådde – utan var vi bodde. Det fanns inga incitament, mer än möjligen medmänskliga, att ta emot någon som var mantalsskriven utanför upptagningsområdet. Den rådande kulturen var snarare att mota bort än att ta emot.

Problemet numera är alltså inte att vi mäter, granskar och kontrollerar, utan vad vi mäter, granskar och kontrollerar. Samt att åtskilliga aktörer på denna låtsasmarknad inte ”leker affär” utan skatteplaneringsbyråer. Distriktsläkare klagar över att läkarkvarten gått innan den 87-åriga multisjuka kvinnan ens har fått av sig kläderna och att vård­centralen därför hellre tar emot 20-åringar med vaxpropp. Men vänta nu: så olika är ju vinst- och förlust­marginalen på alla marknader.

Det finns välavlönade 30-åringar som raskt river åt sig ett kilo Kalixlöjrom och några förpackningar gåslever, betalar med kort och sedan snabbt lämnar Ica-butiken. Och så finns det långsamma gamlingar, som med sina rullatorer upptar ett stort butiksutrymme, klämmer på alla tomater innan de väljer de två bästa, ber att få brödet rabatterat eftersom det är gammalt, betalar med mynt och till på köpet håvar upp några tidskrävande rabattkuponger.

Det är klart att den prisokänslige 30-åringen, som kräver minimalt med personaltid och butiksutrymme, är mer lönsam än den långsamma åldringen. Men det man förlorar på gungorna får man ta igen på karusellerna. Därför ser vi ingen Ica-handlare som gråter ut i medierna och säga att tyvärr, tyvärr, kan vi inte ta emot folk som passerat pensionsåldern, går med rullator eller handlar för mindre än hundra kronor.

Frågan är varför just vårdgivare tolkat det ökade inslaget av marknads­ekonomi som en rätt att bara åka karusell.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.