Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Hanne Kjöller: Inte konstigt att det saknas familjehem

Foto: Magnus Bard

Det är viktigt att vården i familjehem inte blir en kassako för giriga vuxna. Men det är också viktigt att ersättningen inte blir så låg – och riskerna så stora – att ingen åtar sig uppdraget.

Det saknas sannerligen inte konfliktytor när man börjar fundera över hur omhändertagna barn, inhemska såväl som nyanlända, ska tas om hand. Å ena sidan vill få av oss att verksamheten ska drivas med kalla hjärtan och dollartecken i ögonen. Å andra sidan måste arvodet stå i något slags proportion till insatsen.

Jag har pratat med fyra olika jour- respektive familjehemsföräldrar som alla öppnat sina hem för nyanlända tonåringar. De har både goda och dåliga erfarenheter. Men här har jag valt att lyfta fram det som jag tolkar som utmaningar och i viss mån systemfel. Vissa detaljer är förändrade för att inte röja de inblandades anonymitet.

En kvinna berättar hur hon valde att bli jourmamma för att ersättningen är högre och för att hon – utifrån sin familjesituation – inte ville ha det långsiktiga ansvaret för en individ som en familjehemsplacering kan innebära. För tre år sedan tog hon emot en 16-årig flicka från Somalia. Det tog nästan ett år innan socialtjänsten hittade ett familjehem åt flickan, men av skäl som jourmamman bedömde som fullt rimliga, ville barnet inte flytta in. Något alternativ har socialtjänsten ännu inte presenterat.

Så nu står kvinnan där med det långsiktiga ansvaret hon inte ville ha. När flickan går ut gymnasiet upphör det ekonomiska stödet. Vad ska kvinnan göra då? Sparka ut barnet eller försöka skrapa ihop pengar till kontantinsatsen för en bostadsrätt?

En familjehemsmamma som under årens lopp tagit emot närmare tio barn, huvudsakligen pojkar i övre tonåren från Afghanistan, säger att man ska vara medveten om de kulturkrockar som kan uppstå. Och det handlar inte bara om den kultur barnen kommer ifrån utan den de förvärvat under en flykt som ibland tagit ett halvår.

Hur, frågar hon sig, förklarar du för ett barn som färdats genom Europa i ett lastbilschassis hålrum att man måste ha hjälm när man cyklar? Hur får man någon som levt från en dag till en annan att förstå poängen med att sopsortera eller att måna om saker i ett hem som man inte vet om man måste lämna dagen efter?

Ett annat problem, berättar kvinnan, har varit oviljan bland dessa gossar att bistå med diskning och annat ”kvinnogöra”. I familjen finns egna, yngre barn som förstås invänder mot att de måste hjälpa till. Pengar har också varit ett trätoämne.

Barnuppfostran är svårt. Att lära barn att hushålla med pengar, och att tänka långsiktigt, är en utmaning för alla föräldrar. Men vi vet också att det är en viktig del i att rusta barnen för ett fungerande liv som vuxen. Bland de ensamkommande förefaller det ännu svårare. Delvis på grund av otydliga regler. Delvis på grund av hjälpnödiga vuxna.

Förutom en garanterad månadspeng på drygt 700 kronor i månaden kan tonåringen förhandla sig till mer pengar genom sin gode man, socialsekreterare eller familjehem. Om alla tre parter säger nej till inköp av exempelvis en ny mobiltelefon är det vanligtvis nej, förklarar mamman.

Men så berättar hon om en pojke som efter alla dessa nej vände sig till sin lärare och klagade över familjehemmet. Den ”gode” läraren tog saken i egna händer och tog helt sonika pojken hem till sig själv.

Men där ville hon inte ha kvar honom. Efter detta ”hjältedåd” ringde hon socialen. Pojken är nu placerad på ett HVB-hem.

Det är viktigt att familjehemsplacerade barn inte utnyttjas som oavlönat tjänstefolk som sover i baracker och utfordras med matrester medan fosterhemsföräldrarna samlar pengar på hög. Men det är också viktigt att vi fostrar barnen på samma sätt som vi gör med våra egna ungar. Att vi lär dem att ta ansvar, att hjälpa till, att man inte kan få allt – särskilt om man själv inte gör något och att ett nej är ett nej och inte tre bokstäver i en förhandling där det finns gott om vuxna villiga att raskt plocka hem lite godhetspoäng.

Vidare finns skäl över att fundera över hur kommunerna axlar sitt ansvar. Den jourhemsmamma som nu ofrivilligt blivit fostermamma åt den somaliska flickan har lämnats åt sitt samvetsslitande öde.

Bland berättelserna finns också andra exempel på kommunalt svek. Som hur svårt traumatiserade barn som till och med varit vanskliga för HVB-hemmen att hantera dumpats hos intet ont anande jourfamiljer.

Stödet, men också ersättningen, måste bli bättre. Det är dessutom besynnerligt att arvodet inte är pensionsgrundande – särskilt i de fall uppdraget inte kan kombineras med yrkesarbete. Görs inget kommer de redan få familjehemmen att bli än färre.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.