Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 03:50 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/signerat/hur-ska-detta-sluta/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Hur ska detta sluta?

Historien släpper inte taget om Europa. Samtidigt som tidningarna fylls av jubileumsreportage om Berlinmurens tillkomst och Sovjetunionens upplösning skakar eurosamarbetet i grunden.

På ytan kan det verka som om dessa händelser inte hör ihop. Men den som söker efter valutaunionens rötter upptäcker snart att kommunismens fall för 20 år sedan kom att bli eurons definitiva startskott.

När muren mellan öst och väst rämnade blev den stora frågan vad som skulle hända med det delade Tyskland. Varken Frankrike eller Storbritannien var förtjusta i tanken på en nationell återförening, som de fruktade skulle skapa en europeisk bjässe.

Den franske presidenten Mitterrand ställde då ett ultimatum: för att acceptera ett tyskt enande var landet tvunget att ge upp sin D-mark och gå med på ett stärkt EU-samarbete. Det återförenande Tysklands ekonomiska och politiska makt skulle bäddas in i blågula EU-färger.

Förbundskansler Helmut Kohl gick med på förslaget – landsmännens skepsis till trots – och ett fördrag undertecknades senare i den holländska staden Maastricht.

När euron krisar 20 år senare är det tydligt hur många av problemen som hänger samman med händelserna två decennier tidigare.

Tyskland ville egentligen inte ha en gemensam valuta, men accepterade samarbetet på villkor att det inte fick drag av en traditionell valutaunion.

Ekonomisk politik skulle förbli en nationell angelägenhet, trots att framgångsrika valutasamarbeten även brukar omfatta vissa gemensamma skatter och utgifter. På samma avskalade sätt gavs den nybildade Europeiska centralbanken bara en uppgift: att hålla inflationen i schack. Det skulle inte vara ECB:s roll att garantera finansiell stabilitet eller hjälpa medlemsländer i nöd.

Verktyget för att hålla samman valuta­unionen blev i stället Maastrichtfördraget. Det slog fast ett antal kriterier som skulle vara styrande för euromedlemmar: max 3 procent i budgetunderskott, inte mer än 60 procent av BNP i statsskuld samt stabil och låg inflation.

Om EU-länderna levt upp till dessa spelregler hade eurosamarbetet möjligtvis klarat sig igenom dagens finanskris, även utan en fungerande centralbank och en gemensam ekonomisk politik.

Men när medlemmarna vid upprepade tillfällen tillåter sig att bryta mot reglerna, och två av syndarna är Tyskland och Frankrike, då förlorar valutasamarbetet ram och stadga. Och i en finanskris blir centralbankens passivitet och bristen på ekonomisk politik snabbt fatal.

Den europeiska krisen handlar inte längre om att ge stöd till mindre länder som Grekland, Portugal och Irland. Den har övergått till vad som händer med stora ekonomier som Spanien, Italien och Frankrike om marknaderna inte lugnas. Eurokrisen är på väg att omfatta en tredjedel av hela valutaunionen eller 130 procent av Tysklands ekonomi. Inte konstigt att börsen har fallit kraftigt på sistone. Enorma värden står på spel.

Det farliga är att krisen lätt blir självuppfyllande och snabbt sprider sig från ett land till ett annat. Ett bråk mellan Italiens premiärminister och finansminister får marknaden att kräva högre ränta för att låna ut pengar till den italienska staten, vilket i sin tur förvärrar Italiens budgetunderskott, vilket i sin tur gör att marknaden oroar sig ännu mer över landets betalningsförmåga.

Och om Italien får problem, då innebär det också att franska och tyska banker som har skulder i Italien får problem. På så sätt fortplantar sig krisen över gränserna.

Problemet för EU:s politiska ledning är att den ständigt ligger steget efter marknaden. Man skapar en räddningsfond för att hjälpa Grekland och Portugal, men när den väl är på plats visar det sig att Italien och Spanien är ett mycket större och dyrare problem som är på väg att explodera. I förlängningen hotas även Frankrike och Tyskland, med tanke på hur mycket pengar landets banker lånat ut. Stabiliseringsfondens kassa kommer snabbt att tömmas.

Om det är något historien lär oss så är det att en sådan ekonomisk brand måste släckas, och det snabbt, oavsett vem som bär ansvar för att den blossat upp.

Charles Wyplosz, en av Europas ledande makroekonomer, pekar i likhet med allt fler på Europeiska centralbanken. Det som akut krävs för att lugna marknaden är att ECB – som har obegränsad tillgång till euro – garanterar att inget euroland ställer in betalningarna.

En sådan lösning behöver inte kosta ECB någonting. Den fungerar i stället som en klassisk bankgaranti. Om alla vet att centralbanken är beredd att ställa upp vågar spararna ha kvar sitt kapital på banken. Paniken lägger sig.

Historiskt har tyskarna skytt tanken på en sådan utfästelse, eftersom de fruktat att den ska orsaka inflation och slösaktigt beteende. Men vågar man verkligen riskera att eurokrisen till sist hemsöker Tyskland?

Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning var aldrig ett enskilt lands angelägenhet. Det var omvälvningar som berörde hela Europa, och som påminde om hur många utmaningar som förenar EU:s länder.

Skapandet av den gemensamma valutan blev en naturlig del i strävan att hålla ihop Europa. Misstaget var att bygga en halvfärdig valutaunion och sedan låtsas att den skulle klara trycket från den djupaste krisen sedan 1930-talet.

Angela Merkel, som har sin bakgrund i DDR, blev tysk förbundskansler som en konsekvens av den tyska återföreningen. Det vore en ödets ironi och en historisk galenskap om hon lät euron krascha.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.