Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Ingen ska behöva dö utan att en närstående håller en i handen

Att hålla en döende anhörig i handen är en medmänsklig plikt.
Att hålla en döende anhörig i handen är en medmänsklig plikt. Foto: Paul Hansen

Döden är oundviklig. Men den sista tiden går att göra mer uthärdlig och anständig. Här har både vården och närstående ett ansvar.

Min faster somnade lugnt in i förra veckan. Kroppen orkade inte mer. De närmaste som vakade var införstådda med att ingen livsuppehållande behandling skulle sättas in. Vi visste.

Ekot rapporterade i sin sändning på måndagsmorgonen att många patienter inte är informerade om att läkare beslutat om att inte ge behandlingar som kan hålla dem vid liv. Det kan röra sig om att inte göra hjärt- och lungräddning vid ett hjärtstopp, eller att avstå ifrån att sätta in näringsdropp till en döende person som slutat äta och dricka. 

Självfallet har både den berörde och nära och kära rätt att få veta. Dels därför att vi själva äger rätten till information om vår egen kropp och hälsa – och kan ha uppfattningar om livsavgörande beslut. Dels därför att omgivningen ska förstå allvaret i situationen och vad som väntar. 

Vårdpersonal borde informera anhöriga så ofta det går om att döden snart knackar på dörren. Att det inte är lönt eller humant att förlänga lidandet och få acceptans för det. 

Människor dör varje dag på sjukhus. Läkare gör medicinska avvägningar varje dag som påverkar liv och död. Sådana är villkoren. Men det är allvarligt när regler inte följs och när slarv, stress och missförstånd får fatala följder.

Ekots granskning visar ärenden när vårdpersonal blandat ihop vilka patienter som har beslut om behandlingsbegränsningar och vilka som inte har det. Beslut har inte uppdaterats i journaler och har varit dåligt dokumenterade. Så får det inte lov att vara och det är vårdens ansvar att rätta till.

Men var och en har också en plikt att finnas för sina närstående. Det är viktigt att förstå att det kan vara skarpt läge när en åldrande mor eller far läggs in på sjukhus. Att det är dags att hålla handen för att den sjuke ska finna lugn och att yttra de där orden man annars riskerar att ångra att man inte hann säga.  

Man kan heller inte vara säker på att någon personal finns där. Hela 16 procent – omkring 10 000 personer per år – av dem som dör på en svensk vårdinrättning gör det helt ensamma. Den stora ofrivilliga ensamheten är en skamfläck i välfärdslandet Sverige.

Att vi inte finns för varandra ens på dödsbädden är det riktigt sorgliga.

För de flesta är det inte samma sak att en okänd vårdanställd klappar en på kinden som att någon man håller kär gör det. Och även om det är bra att det finns kompetent personal är det inte moraliskt försvarbart att lägga över allt det mellanmänskliga på dem. Statsindividualismen får inte gå så långt att vi delegerar all närhet till skattefinansierade institutioner. 

Att vi inte finns för varandra ens på dödsbädden är det riktigt sorgliga.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.