Ledare: Inkomstfördelning: Alla ska ha samma chans

Mark Twains iakttagelse att det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik – har präglat debatten om ekonomisk ojämlikhet. Såväl opposition som regering har grävt fram siffror som belägger deras respektive tes – att klyftorna växer samt att de inte gör det.

Debatten har inte blivit mindre skev av att politiker och opinionsbildare på vänsterkanten slagit fast halsbrytande orsakssamband: jobbskatteavdrag ger ojämlikhet som ger stenkastning och bilbränder.

Resultatet är föga konstruktivt. Å ena sidan en opposition som hävdar att Alliansen medvetet och systematiskt slagit sönder välfärdsstaten för att öka klyftorna. Det ligger i sin tur till grund för flera – i princip samhällets samtliga – problem. Å andra sidan en regering som på inget vis vill diskutera existensen av ekonomisk ojämlikhet.

Måndagens inlägg på DN-debatt av integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och Folkpartiets ekonomisk-politiske talesman Carl B Hamilton illustrerar debatten väl.

Med hänvisning till rapporter från samarbetsorganisationen OECD och Finanspolitiska rådet gör de upp med påståendet att inkomstklyftorna vuxit sedan Alliansen vann valet 2006. De konstaterar att klyftorna visserligen har ökat sedan mitten på 90-talet, men att de stora förändringarna skedde under Göran Perssons, inte Fredrik Reinfeldts, regeringar.

Med det nöjer sig Ullenhag och Hamilton: den ekonomiska ojämlikheten har ökat, men det beror inte på Alliansen. Inget är fel i sak. Men där finns heller ingen vilja att över huvud taget problematisera att klyftorna ökat de senaste två decennierna.

För att de ekonomiska skillnaderna har ökat råder det inga tvivel om – inte bara i Sverige, utan i hela den rika världen.

Till stor del har det skett av skäl som har lite med politiska beslut att göra. Demografiska förändringar – till exempel kvinnors fullständiga inträde på arbetsmarknaden, vilket har inneburit att två högavlönade oftare befinner sig under samma hustak – har förstärkt ekonomiska skillnader. Teknikförändringar, globaliseringen och skiftet till en serviceekonomi har alla bidragit till en högre utbildningspremie, vilket har ökat lönedifferensen mellan hög- och lågutbildade.

I en jämförelse med andra OECD-länder har inkomstspridningen ökat snabbt i Sverige. På många sätt har det varit bra eftersom det har stärkt incitamenten för att arbeta och investera. Dessutom tillhör Sverige fortfarande de mest jämlika länderna i OECD – med betydligt mindre skillnader än Frankrike, Tyskland och Holland, för att inte tala om Storbritannien och USA. Dessutom har reallönerna för samtliga inkomstgrupper ökat parallellt med att skillnaderna blivit större.

Ändå finns det flera anledningar att diskutera den snabba ökningen av inkomstspridningen. Problemen hör framför allt ihop med möjligheten, eller avsaknaden av den, att göra en klassresa. Likhet i möjligheter, vilket ger upphov till social rörlighet, är principiellt viktigare än likhet i utfall – till exempel i form av små inkomstskillnader.

Men saken är den att empiriskt hör de ihop. Länder med mindre inkomstspridning, som Sverige och våra nor­diska grannar, har generellt sett haft fler klassresor än länder med större skillnader, som USA, den amerikanska drömmen till trots.

Dessutom hör inkomstskillnader antingen ihop med, eller blir i alla fall mer problematiska när de sammanfaller med, andra typer av ojämlikhet. Särskilt i tillgången till en bra utbildning. Samtidigt pekar flera indikatorer på att just skolan – det enskilt viktigaste instrumentet för att ge alla samma chans – har blivit mindre utjämnande. Skolverket har i sina bokslut i flera år gång på gång understrukit hur sambandet mellan barns skolresultat och deras föräldrars utbildningsnivå stärkts. Därmed ökar risken att inkomstklyftor reproducerar sig.

Kring detta – kopplingen mellan ekonomisk ojämlikhet, likvärdighet i skolan och möjligheten att göra en klassresa – behöver Alliansen en diskussion.