Med en vecka kvar till valet tävlar partierna om att ge tydliga besked om vad de vill genomföra och hur de vill spendera våra skattepengar. Men vad de planerar att undvika är inte ett lika hett ämne. Att Socialdemokraterna inte ens bryr sig om att nämna integration i sitt valmanifest toppar knappast nyheterna.
När SOM-institutet frågar väljarna vilka frågor de tycker är viktigast kommer invandring och integration på fjärde plats. Bara arbetsmarknad, utbildning och sjukvård prioriteras högre. Om man ställer samma fråga till Stefan Löfven och Socialdemokraterna finns integration över huvud taget inte med på listan − en framtida S-regering tänker nämligen inte ha någon sådan politik.
Denna nya linje utformades för drygt ett år sedan, och sedan dess har partiet varit osynligt i den här typen av diskussioner. Det är olyckligt, inte minst eftersom Socialdemokraternas integrationslösa politik nu ser ut att bli aktuell med särdeles dålig tajming.
Enligt Migrationsverkets prognoser kommer rekordmånga att fly till Sverige från krigens helveten de närmaste åren. Inte minst den ohållbara situationen i Syrien och Irak gör att omkring 80.000 asylsökande väntas komma under året. Detsamma gäller för 2015.
Att båda statsministerkandidaterna i det läget så rakryggat står upp för öppenhet och solidaritet gör mig genuint stolt. Men för dem som står för dessa värden är det viktigt − för att inte säga avgörande − att också följa upp dessa ställningstaganden med en tydlig idé om vad som händer sedan, när det är dags för människor att starta sitt liv i Sverige.
För solidaritet handlar om mer än att öppna dörren. Man måste också möjliggöra klivet över tröskeln. Och som det ser ut i dag är det steget alldeles för svårt att ta vad gäller såväl arbete och utbildning som bostäder.
Men att Socialdemokraterna inte vill ha någon integrationspolitik handlar självklart inte om att partiet inte vill rå på segregationen. Skiljelinjen rör snarare synen på hur det ska gå till. I stället för att ge en minister ett övergripande ansvar vill partiet att samtliga ministrar ska ha dessa frågor i bakhuvudet när de går till jobbet. En naiv och ganska orealistisk idé, om du frågar mig.
När vänstertidskriften Dagens Arena nyligen tippade vilka ministrar som kan komma att ta plats i en rödgrön regering var integrationsministern utbytt mot en antirasistisk motsvarighet. Detta är en idé som har återkommit på vänsterkanten och som bygger på analysen att de problem som vi ser i dag enbart beror på rasism. Så är det inte.
För även om arbete mot diskriminering och rasism är en vital del i sammanhanget − och just därför också ett av integrationsministerns ansvarsområden − snuddar en sådan analys bara vid de stora problemen.
Att Sverige har ett av de största sysselsättningsgapen mellan inrikes och utrikes födda i hela OECD löses inte genom att man tillsätter en minister vars uppgift är att vända ryggen åt rasister. Inte heller förbättrar det den etableringsreform som regeringen presenterade med dunder och brak, men som inte har levt upp till förväntningarna.
Alliansens integrationspolitik har inte varit så framgångsrik som man hade kunnat önska. Men lösningen på det är att förbättra, förfina och satsa mer. Inte att lägga ned.
Detta är också något att ta i beaktande när vi beger oss mot valurnorna om en vecka. En röst på Stefan Löfven som statsminister är alltså en röst på en regering utan integrationspolitik.