Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Kärlek eller parliv

Kolumnen: Lena Andersson om otrohet som bekräftar äktenskapet.

Många har blivit upprörda och oroliga över vad som håller på att hända med äktenskapsmoralen när stora annonstavlor propagerar för otrohet under mottot ”Gör livet levande – ha en affär”. Men äktenskapsivrarna kan vara alldeles lugna. Idealet om evig parsamvaro kunde inte befästas bättre än genom detta spektakel.

Bara i ett samhälle där konventionellt parliv är enda riktigt godkända livsform finns det genklang för en otrohetssajt. I dess programförklaring är äktenskapets primat mycket tydligt. Både på och mellan raderna framgår det att den relation man står i begrepp att söka sig andrum från är oupplöslig. Den partner man en gång valde har man valt för alltid, är evigt förbunden med och får aldrig lämna hur dåligt man än mår, hur tråkigt man än har det.

Man kan ”söka efter lite extra krydda i vardagen” men att laga en ny rätt är det inte tal om, än mindre att pröva att äta den utan sällskap ibland. Den eviga tvåsamheten är grundpremissen och den är självklar. Parrelationen underförstås som ett ont slit, därför kan man behöva vara otrogen. Men man ska sköta det snyggt så att fundamentet inte ifrågasätts: att en officiell, uniformparsamvaro (syftande till avkomma) är det enda stadiet av livsduglighet. Den som inte lever så behöver åtgärdas.

Hemlig otrohet utan planer på livsförändring ligger helt i linje med en konservativ familjesyn. Otrohetsreklamen föreslår inte uppriktighet eller att otrohet är ett symtom värt att tolka, snarare är det ett sätt att liva upp ursprungsrelationen, den som aldrig får hotas. Språkbruket är avslöjande. En relation med någon utanför äktenskapet är en ”affär”, ett möte av lägre dignitet.

Här bör försiktighet iakttas. Den enes slarviga ”affär” kan vara någon annans kärlek. Det finns en stor sannolikhet att den man är otrogen med har ett bultande hjärta. Hon ser sig inte som den andraplansfigur äktenskapsprimatet gjort henne till, utan som en kärlekspartner. Det kan rent av vara en riktig människa.

I samtalet om tvåsamhet och äktenskap återkommer ständigt denna tankefigur: Man har att kämpa på, det är inte lätt, förälskelse är en psykos med god prognos, dess lycka och lust ska inte förväxlas med hur en relation bör se ut, det vore naivt. Och när förälskelsen avtagit (om den alls funnits) följer något mycket finare: tristess och kamp, ”arbete”, för att härda ut. Det kallas kärlek. En kärlek så speciell att den ska visas upp som glaserad mumie när den dött.

Vad är det för egenvärde med detta kämpande? Varför ska fria människor leva med någon de känner tristess eller inget särskilt inför? Den tysta förståelsen kring detta berättar något sensationellt: mentalt är vi kvar i bondesamhället där relationen inte var känslor utan juridik och överlevnad. Parrelationen visar sig vara till för och bygga på helt andra saker än åtrå, samtal, attraktion, glädje och lycka över att vara nära just den här människan. Tanken borde annars vara att det är just det man åtnjuter om man lever i par. Upphör det saknas skäl för en samvaro under parflagg.

Att konformismen tvingar människor att fortsätta låtsas, hålla upp fasaden och smyga med känslomässiga och erotiska behov, är en stympande ordning.
Kärleksrelationen tycks för närvarande stå i motsats till parrelationen. Kärlek är aldrig en institution, är inte monoton, man längtar inte bort från den, den vill fysisk närhet. Kärlek är inte en praktisk lösning, en strävan efter att vara som and­ra. Kärlek är att bli drabbad och längta efter sammansmältning. Den är ett provisorium, det kan vara i decennier eller en kort tid. När känslorna är sanna säger tidsaspekten inget om kärlekens vikt. Men vi biter oss fast i den utvecklingsfientliga idén att man är duktig om man håller ihop fast man inte skulle ha valt varandra om man träffats i dag.

Från tidig ålder lär sig barn att det som förväntas av varje individ är att hon möter en person att dela livet med. Det är ett krav för att undgå social utstötning och ensamlevandets förmenta skräck. Barnet lär sig att man är halv tills man hittar den som gör en hel. Och så kan kärleken kännas. Det är inte konstigt att människorna i årtusendens litteratur och konst dyrkat denna känsla och dess komplikationer, ty den går utanpå allt och bereder den största eufori och en hel del lidande. Men med de stelnade, tvingande organisationsformer som uppstått när den inhägnats har den föga att skaffa.

Det finns ett hederligare befrielseprojekt än smusslande ”affärer” i äktenskapets heliga namn. Det heter skilsmässa. Även om den gör den ena mer bedrövad är den ärligare än det kollektiva hyckleri som bevarar tvåsamheten som enda ansedda levnadssätt och den livslånga samvaron som högst bland parformerna. Skilsmässan är åtminstone en skärva av ett erkännande att det inte går att skriva kontrakt om känslor. Ett mer förnedrande scenario än att någon stannar kvar hos en fast de längtar bort är svårt att tänka sig.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.