Kapitalism är inte följden av en avsikt. Den är följden av frihet. Kapitalismen kan inte tas bort utan att andra friheter stryker med.
En gång ägde jag en bil. I övrigt har jag inte ägt någonting av värde annat än mig själv och mina tankar och dem säljer jag ibland för pengar. Huruvida den kapitalistiska ekonomin i vissa delar kunde organiseras annorlunda och ändå vara fri kan jag inte bedöma.
Men till skillnad från både genomtänkta och slentrianmässiga antikapitalister föredrar jag en värld där det finns girighet och egennytta framför att förkasta de individuella fri- och rättigheter som kapitalism uppstår ur. Dessa måste undandras oss om kapitalismen ska avskaffas, vilket för närvarande tycks vara en gångbar idé.
Klart uttalad är den i Sara Granérs seriealbum ”All I want for Christmas is planekonomi!!!”, Nina Björks bok ”Lyckliga i alla sina dagar”, och antydd i Stefan Jarls film ”Godheten”. Entusiasmen i mottagandet visar att många längtar efter ett helt annat ekonomiskt system och därmed ett helt annat samhälle.
Hos Jarl återfinns det i naturen och i nostalgins folkhem, hos Björk i en gemenskap där pengar och ting står tillbaka för de ursprungliga omsorgerna som finns i relationer, byggda på äkthet i stället för varuutbytets logik.
I det ”goda” samhälle som frammanas som en negation av det nuvarande produceras eller säljs inget onödigt och ingen beter sig instrumentellt. Där behöver människan ganska lite och det ska alla få men inte mer än så.
Det gör att vi slipper konkurrera och stressa i jakten på status, saker och pengar. Vi lönearbetar långt mindre och precis så mycket som gemenskapen bedömer krävs för att täcka basbehoven. Resten av tiden kan användas till att umgås och njuta av naturen.
För egen del tror jag att det är bättre att göra sig av med idealiseringen av gemenskaper än med liberalismen (vilket krävs för att kapitalismen ska försvinna). Gemenskaper kan vara mycket otäcka, särskilt när det inte finns vägar ut ur dem eller in i dem annat än genom födsel.
Men om vi ändå skulle bestämma oss för att majoritetsgemenskapen beslutar om vad som är såväl onödigt som önskvärt i livet och vid denna punkt även drar gränsen för det tillåtna, hur avgör den det?
”Ingen har testat planekonomi i fredstid och under ordentliga demokratiska förhållanden,” skriver Sara Granér. ”Ingen vet hur kul det skulle kunna bli!! Man kan väl i alla fall prova!” (Jag tror att vi vet hur kul det skulle bli.) Hon föreslår demokratisk röstning om vilka varor och tjänster som behövs. Myndigheter ger avslag eller godkänt på medborgarnas förslag. Onödiga saker får avslag.
Granér garderar sig med humor men av budskapet i övrigt att döma är hon inte ironisk. Det hedrar henne att hon är explicit med sitt alternativa system. Vanligare är tystnad eller vaghet på denna springande punkt, men det finns inte så många varianter att laborera med.
Gemenskapen där inget onödigt existerar ställs mot en grym värld befolkad av beräknande, räknande, endimensionella människor. Ändå tycks mig det grymmaste samhället vara det där inget utrymme finns att göra något annat än det som kollektivet (eller Gud via sina skriftlärda) har avgjort är ett gott liv.
Och vad jag särskilt skulle oroa mig för om jag hade böjelser mot planekonomi och kollektivt påbjuden asketism, vore att majoritetsomröstningarna gällande det onödiga inte bör inskränkas till en materiell sfär.
Ett samhälle som totalplanerar utifrån rättviseutfall och begränsar tillåten produktion och konsumtion i enlighet med det är naturligtvis moraliskt skyldigt att besluta även om utfallet av intellektuella orättvisor, det vill säga vilka böcker och idéer som behövs och vilka som är mentalt fördärvliga och förstärker klasshierarkierna.
Utgår man strikt från konsekvenser i stället för från fri- och rättigheter finns ingen gräns för vad man bör ordna och ställa till rätta. Men friheten att hitta på meningslösa ting springer ur samma källa som friheten att ge ut meningslösa dikter, nämligen ur frånvaron av tvång och den förmenta godhetens kommandon. Sfärerna kan inte kopplas loss från varandra.
I ett samhälle där utgångspunkten är människans fri- och rättigheter sker inte saker därför att de är önskvärda utan därför att de är tillåtna. De interaktioner som kallas kapitalism hör dit. Resultatet är inte uttänkt, över helheten svävar ingen avsikt eller plan, ingen har överblick.
Talet om tillväxt är efterhandskonstruktion och eftergift till avsiktstänkandet; friheten har inget syfte. Interaktionerna ger bra och dåliga följder. Poängen med dem är att de uppstår så fort människor inte måste fråga gemenskapen om lov innan de företar sig något – att tillverka ett köksredskap som alla klarar sig utan, att göra ett seriealbum eller gestalta girighet med sin filmkamera.
Mer fruktbart än att fråga varför onödiga saker ska finnas är kanske att fråga varför vi bara ska ha nödvändiga saker. Om allt nollställdes i dag skulle någon i morgon ha hittat på en onödig grej och bjudit ut den för pengar, för att slå sig till ro eller kunna göra fler. Och i samma stund ha svikit gemenskapen och godheten.
