Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Kvinnan i rött visar det andra Turkiet

Turkisk kravallpolis sprutar tårgas mot demonstranter på Taksimtorget i Istanbul.
Turkisk kravallpolis sprutar tårgas mot demonstranter på Taksimtorget i Istanbul. Foto: Osman Orsal / Reuters

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Turkiets plats är i Europa. Men ett land som styrs av en maktfullkomlig premiär­minister kan inte bli medlem i EU.

Censuren är som mest effektiv när den fungerar som ett självspelande piano. I ett sådant system vet alla var gränserna går och vad som förväntas av dem. Makthavarna behöver inte lämna återkommande direktiv, eftersom alla under­lydande förstått vilken roll de ska spela. Att inte följa manus är att mäla sig ur gemenskapen.

Premiärminister Recep Tayyip Erdogan behövde personligen inte ta kontroll över Turkiets etermedier när protesterna förra helgen spreds som en löpeld genom landet. Självcensuren tog effektivt hand om den saken. Medan polisen brutalt försökte mota bort tusentals demonstranter från Taksimtorget i Istanbul, valde de stora tv-kanalerna att visa program om matlagning och pingviner.

Det var ingen slump. Om man som sanningssökande journalist riskerar att bli av med sitt jobb och i värsta fall kan hamna i fängelse, då inskränks friheten automatiskt.

”I det här landet har varje person och varje journalist möjlighet att fritt utrycka, skriva eller debattera sin uppfattning. Det finns bara ett villkor: att man inte uppviglar våld”, sade Turkiets president Abdullah Gül när jag tidigare i år intervjuade honom i Ankara inför statsbesöket i Sverige.

Till skillnad från Erdogan agerar inte Gül som en nutida sultan. Hans uttalade ambition är att ytterligare modernisera Turkiet och väva in landet i den europeiska gemenskapen. Han medger också att pressfriheten inte alltid respekterats och att det behövs fortsatta reformer.

Men mediernas frihet är inte en fråga om gårdagen utan vad som sker här och nu. När Gül säger att det inte finns ämnen som journalister bör vara försiktiga med att ta upp står hans svar i bjärt kontrast till den gångna veckans självcensur.

Fakta är att den turkiska demokratin har fler journalister inspärrade än diktaturen Kina. Enligt den amerikanska organisationen Committee to protect journalists håller inget land i världen så många reportrar bakom galler som Turkiet.

Det kan aldrig försvaras med att man under lång tid kämpat mot inhemsk terrorism. Turkiet är medlem i Europarådet sedan 1949 och har förpliktat sig att följa konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna.

Artikel 11 slår för övrigt fast att ”var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster”. Det är en skrivning som borde sättas upp på varenda poliskontor i Turkiet efter den senaste veckans massiva övervåld. Även om det funnits demonstranter som brutit mot lag och ordning kan deras agerande inte på något sätt motivera de brutala tillslag som staten gjort.

I sociala medier spreds tidigt bilden på en kvinna i rött, som ser ut att vara klädd för att gå på en sommarbjudning. Hon attackeras av en kravallpolis med tårgassprej, trots att hon inte uppvisar några som helst tecken på våld. När gasmolnet träffar kvinnan reser sig hennes hår och hon vänder ansiktet för att skydda sig, samtidigt som polisen fortsätter att spreja bakifrån.

”Kvinnan i rött”, som hon nu kallas, har blivit en ikonisk symbol för motståndet mot polismaktens järnnäve.

Att det handlar om övervåld tycks även många i regeringspartiet AKP vara överens om, inklusive presidenten och vice premiärministern. De försöker distansera sig från polisen, men den agerar naturligtvis inte i ett politiskt vakuum.

Erdogan gjorde ju tidigt klart hur han såg på dem som protesterade mot byggprojektet i Istanbuls Gezipark. Premiärministern tänkte inte ändra på planerna bara därför att ”ett gäng plundrare är emot dem”.

När demonstrationerna senare breddades och övergick i allmän regeringskritik påpekade Erdogan, som försökt begränsa tillgången på alkohol, att ”den som dricker är alkoholist”, att han enkelt skulle kunna mobilisera 200.000 motdemonstranter och att sociala medier är en ”plåga för alla samhällen”. Twitter, som rymt mycket av rapporteringen på sistone, dömde han ut som en ”farsot”.

Så talar inte den som söker försoning eller vill motverka våld. Demonstranterna ville att deras premiärminister skulle lyssna, men Erdogan svarade med den maktarrogans som blivit hans kännemärke.

Det är en stil som förstärkts efter tre valsegrar och en fantastisk ekonomisk utveckling sedan millennieskiftet. Under Erdogans ledning har inkoms­terna i Turkiet ökat med 300 procent. Militärens makt har minskat, landets infrastruktur har moderniserats och sjukvården har tillförts stora resurser. I det senaste valet 2011 gick Erdogans AKP-parti fram och fick nästan 50 procent av rösterna.

Oppositionen är svag och saknar trovärdighet. Men det är också bristen på motkrafter som bäddat för dagens problem.

Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut, som lord Acton konstaterade redan på 1800-talet. I detta avseende skiljer sig inte Recep Tayyip Erdogans Turkiet från Vladimir Putins Ryssland eller för den delen Viktor Orbáns Ungern.

Det avgörande blir om de goda krafterna i landet, som också finns i statsapparaten, har förmåga och mod att dämpa Erdogan. Ytterst handlar det om att visa respekt för alla medborgare, även för dem som inte röstat på AKP.

EU har ett gyllene tillfälle att sträcka ut handen till demokratins försvarare. De måste veta att det finns en gemenskap för dem som till fullo bejakar mänskliga fri- och rättigheter.

Turkiet förblir större och viktigare än dess nuvarande premiärminister.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.