Lärdomar från två förlorade decennier - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Lärdomar från två förlorade decennier

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Stefan Löfven har nått snabba opinionsframgångar genom att föra Socialdemokraterna mot mitten. Han kan tona ned vänsterretoriken tack vare Håkan Juholts totalhaveri.

För några år sedan skrev journalisten Rolf Gustavsson en minibiografi över Ingvar Carlsson och hans tid som statsminister. Den rymmer intressanta slutsatser om Socialdemokraternas utveckling de senaste decennierna – och varför Stefan Löfven lyckats lyfta partiet i dag.

Det mest överraskande i boken är hur självkritisk Carlsson är när han blickar tillbaka.

1970-talet – som ofta romantiseras av partiets nostalgiker – dömer han ut som ett ”mycket dåligt årtionde för Sverige”. De ekonomiska problemen sköts framåt och tilläts förvärras. Lönebildningen ”kapsejsade” och LO pressade fram en politik (läs löntagarfonder) som var ”emot vårt sätt att arbeta”.

Ingvar Carlsson hade fostrats i ett pragmatiskt socialdemokratiskt parti som inte var ute efter att bekämpa det privata näringslivet. Kompromisser och samarbete var framgångsfaktorn, inte konfrontation. Politiken riktades mot den växande medelklassen. Så lyckades man från Per Albin Hanssons dagar samla stora delar av valmanskåren bakom sig.

Men efter de ekonomiska rekordåren på 1960-talet och vänstervågen -68 förträngdes denna historiska erfarenhet. Vi var ”självgoda och fartblinda”, säger Carlsson, ”våra egna framgångars fångar”. Han kallar löntagarfonderna för en återvändsgränd och beklagar att han då inte kände ett större ansvar för frågan, trots att han ingick i S-ledningen: ”Vi (tappade) inte bara kontrollen över ekonomin och regeringsmakten utan också över ideologin.”

Socialdemokraternas retorik och politik radikaliserades. Partiet började överge rollen som en samlande kraft i politikens centrum. Och när det skedde drabbades S av återkommande nederlag.

Man brukar sällan höra ledande socialdemokrater tala om 1970- och 80-talen som två förlorade decennier, förmodligen därför att en kritisk syn på denna period blir en negativ summering av Olof Palmes år vid makten.

Inte ens Ingvar Carlsson själv verkar beredd att i alla lägen stå upp för sina ord i statsministerbiografin. I en intervju i Svenska Dagbladet förra helgen, återigen signerad Rolf Gustavsson, var självkritiken och distansen till de egna insatserna frånvarande. I stället återföll han i en tröttsam debattretorik som försöker skuldbelägga 1980-talets marknadsliberalism för folkhemmets påstådda nedmontering. Tidsandan – inte självförvållade ekonomiska problem – tvingade Socialdemokraterna till nedskärningarna på 90-talet; en offentlig sanering som partiet egentligen inte ville genomföra. Moderaterna, däremot, drev enligt Carlsson igenom samma besparingar ”med glädje”.

Att peka ut sina politiska motståndare som ondskefulla drar möjligtvis ned applåder på partimöten. Men som en analys av Socialdemokraternas utveckling säger den typen av argumentation inte mycket.

I stället är det intressantare att kombinera Carlssons uttalanden i statsministerbiografin med den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldts aktuella bok ”En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och kris” (Bonniers).

Feldt började skriva under Håkan Juholts olycksaliga ordförandeskap, och identifierar väl varför hans partiledartid fick ett abrupt slut.

Feldt jämför Juholt med Olof Palme – ”en mästare i att skapa engagemang och väcka känslor med sina kongressanföranden”. Men hur skulle alla vackra löften uppfyllas? Var fanns trovärdigheten i politiken?

Efter att Juholt ”förfört” S-kongressen med ett kraftfullt tal om allt gott som socialdemokratin kan uträtta fick Feldt en liknande känsla: här har vi en politiker som trollbinder de egna men knappast övertygar väljarkåren.

På 1980-talet utkämpade Kjell-Olof Feldt som finansminister sin egen interna strid om vad regeringen realistiskt kunde klara av. Feldt hävdade att den överhettade svenska ekonomin behövde kylas ned, men förlorade debatten i partiet och avgick till slut som finansminister.

Hans aktuella skrift kan läsas som en maning om att inte upprepa historiska misstag. Ekonomiskt förtroende tar lång tid att bygga upp men kan snabbt raseras med överbud och ideologisk agitation.

Feldt varnar för att den interna S-striden om vinster inom välfärdssektorn kan utvecklas till ett problem som blir lika svårt att hantera för partiet som en gång löntagarfonderna.

Stefan Löfvens snabba framgångar som S-ledare kan ses i ljuset av både Carlssons och Feldts historiska erfarenheter.

Löfven har nått opinionsresultat genom att lova litet. Han har fått upp mittenväljarnas intresse för Socialdemokraterna genom att avstå från den vänsterretorik som Håkan Juholt excellerade i. Och han har angripit regeringen på områden där många borgerliga väljare varit besvikna: företagarpolitiken, ungdomsarbetslösheten, bristen på framtidsagenda.

På samma sätt som Moderaterna för nästan tio år sedan försökte bli det nya arbetarpartiet, tycks Socialdemokraterna under Löfven inriktade på att ta över rollen som företagarparti. Moderaternas skickligt genomförda triangulering – att stjäla motståndarens retorik – kommer tillbaka i retur, och en alltmer frustrerad och snarstucken Fredrik Reinfeldt vet inte riktigt vad han ska göra.

Knappast förvånande har Löfvens försiktiga omorientering mot höger redan börjat angripas i Socialdemokraternas idétidskrift Tiden, som till sitt innehåll påminner om en bulletin från Vänsterpartiet och även får applåder från det hållet. Men så länge det går bra i opinionen kan de interna kritikerna inte göra mycket.

Håkan Juholt väckte förhoppningar om att 1970-talsdrömmarna gick att uppdatera till vår tid. Men det försöket slutade i spillror.

Det är tack vare Juholts totalhaveri som Stefan Löfven kan låta som han vill när det i kväll är dags för partiledardebatt i SVT.

Tråkig, pragmatisk och socialdemokratiskt stabil.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.