Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Att dumpa bebisar är inte feminism

Other: Christine Olsson/TT

Om man vill underlätta kvinnors liv måste man sluta låtsas att barn gör noll skillnad, och att det bara är att jobba på som vanligt.

Föräldraledigheten borde halveras till totalt åtta månader, och föräldrapenningen borde ersättas med ett lån, i stil med studielånet. Det menar Siri Steijer, programansvarig för arbetsmarknadsfrågor på Timbro, i Aftonbladet (27/2).

Det är väl givet att näringslivets tankesmedja skulle komma fram till att folk borde jobba mer. Det konstiga är att så många längs hela den politiska skalan, från höger till vänster, i praktiken håller med om själva grundantagandet: Det är inte bra om en kvinna är hemma länge med barn. Genom arbetet förverkligar hon sig.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att argumentationen är uppochned. Visst är det samhällsnyttigt med en arbetslinje, men de allra flesta arbetar ju för att leva. Utan lön skulle de stanna hemma. Så varför ska kvinnor dessutom förverkliga sig genom jobbet? Vad betyder detta förverkligande ens?

Om vi med förverkligande menar ”nå sin fulla potential” så har jag ett förslag som jag tror skulle ge kvinnor bättre förutsättningar än den rådande ordningen, och det är att sluta låtsas som om barn inte förändrar allt.

Varför ska kvinnor förverkliga sig genom jobbet? Vad betyder detta förverkligande ens?

”Vaddå, en helt ny person som är utlämnad åt mig, det är väl inget?”, säger Statsfeminismen och gäspar utstuderat. ”Vem som helst kan ta hand om den där.” Varpå hon – i Timbros fantasi – stegar in på förskolan och räcker över en bebis som alltså bara är åtta månader, som just lärt sig krypa, som blivit medveten om att det kan uppstå avstånd till mamman. Som därför känner extra mycket ångest inför att bli övergiven, som är rädd för främlingar, som i den här delen av sin utveckling hela tiden vill veta att den fasta punkten, föräldern, finns kvar. Och allt detta för att tjäna in några ynka månaders yrkesarbete.

Till och med lönefrågan behandlas på det här verklighetsfrämmande viset. I stället för att understryka att det som sabbar kvinnors löneutveckling är att en majoritet av dem samtidigt föder och fostrar framtida generationer, så låtsas feminismen som om kvinnors lägre löner är helt obegripliga och enbart kan förklaras med någon sorts underliggande – snudd på magisk – sexism.

Jag har ställt den här frågan förr, och jag vill lyfta den igen: Varför bygger vi inte i stället om samhällsstrukturerna så att det är lättare att ha barn? Jag kan helt ärligt inte komma på något som skulle gynna kvinnosaken mer.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.