Lisa Magnusson: Betala inte bluffakturorna från nöjesindustrin

Det är nu nio år sedan Ipred trädde i kraft. Denna lag gav nöjesindustrin rätt att begära ut identiteten på internetleverantörernas abonnenter och sedan kräva dem på pengar för blotta misstanken om upphovsrättsbrott – helt utan att blanda in rättsväsendet. Det var högst oslugt att rösta igenom detta, men så skedde ändå.

De ansvariga försäkrade att industrin absolut inte skulle sätta efter vanligt folk som tjyvladdat ned någon enstaka film, nej, faktiskt slog lagen fast att nedladdning av ett fåtal verk inte skulle räcka. Ipred var enbart ett sätt att komma åt affärspirater som olovligen spred film och musik i stor skala.

Ni kan aldrig gissa vad som hände sedan. Eller så kan ni det. För om en lag kan utnyttjas på ett annat sätt än tänkt så kommer det förstås att ske, särskilt om det finns hundratals miljoner att tjäna.

I dag, år 2018, skickas kravbrev till just vanligt folk, för just enstaka verk, och det sker i stor skala. Njord Law Firm, som är den största aktören, kommer enligt ”Uppdrag Granskning” att skicka ut 35 000 brev bara i år. Så har Ipred i praktiken blivit nöjesindustrins sätt att runda problemet med att olaglig fildelning är ett mycket mer svårbevisat brott än man i förstone skulle kunna tro. 

Folk vågar inte riskera repressalier. De betalar, fastän de är oskyldiga.

Att någon laddat ned ett verk med ett visst abonnemang bevisar nämligen ingenting. Särskilt inte om det rör sig om ett öppet nätverk, som vem som helst kan ansluta till. Men genom utpressning kan man komma långt, inte minst med hotet om rättsapparaten som tyngd. Folk vågar inte riskera repressalier. De betalar, fastän de är oskyldiga. Det borde de inte göra. För hittills har inte en enda obetald bot gått till domstol.

Det är ett stort problem att politiker sitter och stiftar lagar på områden de inte förstår sig på, än mindre bryr sig om. Med Ipred-lagstiftningen ser vi konsekvenserna av detta.