Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Demens är inte någon ”levnadsstil”

Bajsiga trosor under en bajsig morgonrock är inte en "levnadsstil", vad omsorgschefen än hävdar. Det är vanvård.

Minnessjukdomar är skrämmande, för de förändrar allt. Till slut kan den drabbade inte längre minnas vem hon var. Då får omgivningen hjälpa henne. Det är en balansgång, och en svår sådan. Ledstjärnan måste vara människovärdet.

”Vid samtal med NN själv var hon tydlig med att hon inte vill byta enhet.” Så försvarar sig hemtjänsten efter att det uppdagats att den låtit en demenssjuk äldre kvinna leva i djupaste misär. 

Självklart är de anställda inte onda.

Kvinnans dotter låg på sjukhus och fick en chock när hon väl skrivits ut och äntligen kunde besöka sin gamla mamma igen. Lägenheten stank av sopor. I kylskåpet stod travar av möglig mat, på sovrumsgolvet låg fläckiga trosor, tvättkorgen svämmade över av bindor fulla med avföring. 

”Bajsiga underbyxor satt på mamma när hemtjänsten var där och medan de satte på henne den bajsiga morgonrocken”, säger dottern till Aftonbladet (14/12).

Självklart är de anställda inte onda. Saker blev väl som de blev bara, för att det var lättast så. Tanten trilskades, hon ville inte. Schemat var pressat. De måste vidare. 

Frågan är snarare hur en vård- och omsorgschef kan förstå så otroligt lite om vad det innebär att vara minnessjuk? Den ansvariga ser nämligen inte något fel alls.
”Det finns vissa personer som väljer att ha en viss levnadsstil och det har jag inte rätt att bestämma över”, säger hon bara. 

Så lätt går det att åsidosätta människovärdet och beröva någon den mest grundläggande omsorg, till och med när man har fått betalt för att garantera den. Den sjukas kaos jämställs med att ”välja en levnadsstil”. Det är minsta motståndets lag.

Hur många fler som denna gamla kvinna finns det ute i landet? Som blivit personlighetsförändrade av en minnessjukdom och i stunden inte alls vill ha hjälp – och som inte har någon anhörig som strider för deras rätt? 

Den beskrivna kvinnans dotter vill ha en granskning av nuvarande vårdlagstiftning. Hon efterlyser ”sunt förnuft” för att hindra att saker och ting går så här långt. 

”Sunt förnuft” är ingen bra juridisk term, den öppnar för just det godtycke den måste motverka. Men något behöver vi. En klausul om respekt för människovärdet kanske, där första paragrafen slår fast vad som hör till ett minimum av omsorg. 

När vi nu går in i 2018 är det fortfarande mycket vi inte vet om minnessjukdomar. Men så mycket bör vi ha klart för oss att bajsiga trosor under en bajsig morgonrock inte är en ”levnadsstil”. Det är vanvård.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.