Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Den feministiska klyftan efter metoo handlar inte om ideologi

Åsa Linderborg
Åsa Linderborg Foto: THOMAS KARLSSON / DN / TT

Identitetspolitikens era är långt ifrån över. Den har fört med sig ett ointresse för andra och en smittoskräck som omöjliggör varje samtal.

Personer man tycker om är det lättare att vara generös mot. Jag märker det på mig själv, vad gäller komikern Louis CK. Han har alltid haft något genomsnällt och sårbart över sig, tycker jag. Och självklart är det bara hans offer som kan förlåta honom. Självklart. Men kanske... Kanske borde han inte raderas från offentligheten för all evighet? 

Jag tror inte att detta egentligen handlar så mycket om hans faktiska brott, att ha onanerat inför flera olika kvinnor, som om allmän smittoskräck. Identitetspolitiken är långt ifrån död. Allt man tar i måste man personligen kunna stå för. Genom det man väljer att konsumera skapar man sig själv: Vi är inte bara vad vi äter. Vi blir ett med kocken.

Häromdagen skrev högermannen Roland Poirier Martinsson lite nonchalant i tidningen Metro att han nästan bara läser böcker av män: 

”Jag kan se, höra eller läsa konst och uppfatta att den är god, till och med briljant, men ska jag hemsökas krävs identifikation. För mig sker det oftast när konstnären är en man.” (13/5) Han menar att det förmodligen är likadant för de flesta andra, och tyvärr har han nog rätt.

Så vad hände med att läsa böcker för att fly sig själv? För att vidga sina vyer? Vad hände över huvud taget med att försöka förstå andra?

I en lång artikel i tidningen The Guardian (11/5) beskriver Moira Donegan den senaste tidens debatt om sexuella övergrepp och hur den kluvit feminismen i två delar. Det har förutsatts bero på en generationsklyfta. 

Äldre feminister, som Germaine Greer, Camille Paglia och i Sverige Åsa Linderborg, har ifrågasatt att metookampanjen inte gör någon åtskillnad på en klumpig invit och en våldtäkt, de har understrukit det som egentligen är en marxistisk parafras: Kvinnors befrielse måste vara deras eget verk. 

Yngre feminister menar att individen i sig är oviktig: Detta handlar om att blottlägga strukturen i sin övergripande form och med alla sina finmaskiga trådar. 

Moira Donegan vill dock hävda att det i själva verket rör sig om samma spricka som funnits där i snart hundra år, nämligen den mellan den ”individualistiska” feminismen och den ”sociala”, som väl dock snarare ska utläsas ”socialistiska”. 

Det står mycket snart klart att hennes försök att förstå den ”individualistiska” feminismen inte är uppriktigt. I stället landar hon i att den nog bottnar i en sorts psykologisk bekvämlighet, hon likställer det med att ta förövarens parti. Att efterlysa personliga strategier ”är en del av ett försök att inte dras in i andras lidande, att slippa dela bördan av deras smärta”. 

Wow. Bara wow.

På det hela taget blir middagen inte bättre ju fler som står och svälter i farstun, utestängda från samtalet.

Inte helt överraskande bekänner sig Moira Donegan själv till den ”sociala” (socialistiska) feminismen. Den handlar, skriver hon, ”inte om att ge kvinnor ’en plats vid bordet’. Den handlar om att ha sönder bordet så att vi kan bygga ett nytt tillsammans”. 

Själv skulle jag vilja säga att det inte är något fel på bordet, problemet är middagsgästerna. De gapar och gormar och behandlar varandra illa. Det kan vara nödvändigt att skicka i väg någon ibland. Men på det hela taget blir middagen inte bättre ju fler som står och svälter i farstun, utestängda från samtalet.

Det är till just detta samtal metookampanjen har bidragit. Den förenar, som också Moira Donegan är inne på, ett ”jag” med det ”också” som är ett erkännande av strukturen. Så rymmer kampanjen både det individuella och det kollektiva, det partikulära och det generella. Den rymmer vittnesmål från offer och bekännelser från förövare som Louis CK. Den tillåter en komplexitet som annars blivit sorgligt sällsynt.

Vi är inte vad vi äter. Vi är inte ett med kocken. Inte heller är vi alla de som sitter vid bordet. Det enda vi delar är att vi är människor som befolkar samma samhälle och måste lära oss att leva med varandra. 

Lösningen på varje problem är därför alltid både pragmatisk och ideologisk, och samtalet pågår ständigt. Detta samtal förutsätter ett mått av generositet – allra särskilt mot dem vi inte håller med, som vi inte ens gillar. 

Det är också där den verkliga skiljelinjen går. Inte mellan generationer, inte mellan ideologier, utan vid viljan att verkligen lyssna.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.