Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Genierna finns tack och lov inte på riktigt

Foto: NICHOLAS KAMM

Personkulten är ett misstag. I samma ögonblick som vi lär oss skilja på upphovsmakare och verk så dödar vi också den erbarmliga myten om geniet.

Skaparna av tv-serien "House of cards" planerar att ta livet av Kevin Spaceys rollfigur. Jag skrattade högt när jag läste det. Det är så mörkt på något sätt. Samtidigt är det förstås fullt begripligt att folk tycker det är obehagligt att jobba med en skådespelare som utreds för sexuella övergrepp.

Däremot är det en helt annan sak att exempelvis Netflix och HBO nu raderar redan befintliga verk av och med Louis CK. En massa andra människor har också slitit med produktionerna som nu dematerialiseras, det är inte bara Louis CK. Och idén om att yrkespersonens verk smutsas ned av att privatpersonen sextrakasserat kvinnor är direkt enfaldig. 

Claire Dederer skriver i Paris Review (20/11) att det inte är möjligt att tänka bort någons svinerier, att hon inte tror på dem som förespråkar en "objektiv hållning". Och självklart är mumlet om objektivitet inte alls objektivt – det är blott ljudet av fans som kämpar för att hålla sin älskade konstnär under armarna och legenden vid liv. Men tron att skaparen och verket är synonyma är bara en annan sida av samma mynt.

Lösningen är att vi slutar bry oss så mycket om personerna bakom. Det är ändå ett misstag att intressera sig för dem. De är vanliga dödliga, själva konsten kommer någon annanstans ifrån, från en plats som vi inte kan nå.

Det finns ingen anledning att kräva att de färdiga verken ska vara rättvisemärkta. Inte heller att glorifiera skitstövlar.

I samma ögonblick som vi lär oss separera person och verk så dödar vi också den erbarmliga myten om geniet, han som får bete sig hur som helst eftersom han gör stor konst. Det finns ingen anledning att kräva att de färdiga verken ska vara rättvisemärkta. Inte heller att glorifiera skitstövlar.

Tidigare i år öppnade brittiska Ditchling Museum en utställning om skulptören Eric Gill. Det var verkligen om honom det handlade. Hans konst fanns förstås också med. Men det gjorde även anteckningar om kroppsmåtten på de döttrar som han förgrep sig på, tillsammans med måtten på hans erigerade penis. 

Curatorn sade till The Guardian (9/4) att han inte velat "censurera", eftersom han inte på egen hand kan uttolka vad av materialet som är konst och inte. Men det är en curators jobb att sålla. 

Och Eric Gills konstnärskap tillhör inte Eric Gill, det tillhör oss. Allt han vidrört är inte guld. På samma sätt är det med all annan konst. Den står på egna ben och ska dömas på egna meriter, precis som ett vuxet barn. Om den inte klarar det utan faller ihop så var den nog inte konst till att börja med utan bara en simpel pappdocka. 

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.