EU:s jordbrukspolitik ska syfta till att säkra livsmedelstillgången, inget annat. Vi måste sluta plöja ned skattemiljarder i den ohållbara mjölkindustrin.
Det sägs att Charles Dickens stora dröm var att dra sig tillbaka på någon gård i alperna och leva där omgiven av kor.
Det är inte utan att man förstår honom. Kor är magiska djur, inte minst som de kan omvandla vanligt gräs till näringsrik mjölk. För den egenskapen har människan hållit boskap i många tusen år.
I modern tid har produktionen antagit groteska proportioner. Kanske bottnar det i det vanliga misstaget att anta att kvantitet är den enda egentliga kvaliteten.
"Så snart vi slutar växa tror jag att vi får problem", som en av branschlobbyisterna säger i dokumentären "Det vita guldet" (SVT Play).
Industrin vet att detta är vansinne, det är därför den lägger så mycket pengar på att marknadsföra sig som allt den borde vara men inte är.
Men det värsta är att EU, vars jordbrukspolitik ska syfta till att säkra livsmedelstillgången, pumpar in 59 miljarder euro i detta varje år.
Så uppmuntras till stora överskott av mjölk, vilket leder till prisdumpning. Bönderna förlorar alltså på detta. Och korna far tveklöst illa: Högproducerande djur står instängda en större del av tiden och blir i snitt bara fem år gamla, vilket är en fjärdedel av den normala livslängden.
Stressen får boskapen att ge ifrån sig ännu mer av den metangas som vi vet fördärvar klimatet. Sydamerikanska regnskogar skövlas för att ge plats åt sojaodlingar till specialfoder som ska ge mer mjölk, och det småskaliga jordbruket i Västafrika slås ut av billigt europeiskt mjölkpulver.
Allt finansierat av EU-medborgarna, genom skatterna.
Industrin vet att detta är vansinne, det är därför den lägger så mycket pengar på att marknadsföra sig som allt den inte är: en småskalig, ekologisk och djurvänlig idyll. Så tubbas vi att fortsätta möjliggöra det ohållbara.
Bryssel måste dra i nödbromsen, nu, för annars blir det snart härdsmälta i mjölkfabriken.
