Inte undra på att invandrarhatarna är bittra, skriver Lisa Magnusson - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Inte undra på att invandrarhatarna är bittra

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Många invandrarhatare tycks ha det ganska svårt. De ser så i invandrarna några som tränger sig före och får allt, medan de själva får inget. Inte undra på att de är bittra.

Det finns något gott att säga om nästan alla känslor, men inte om bitterheten. Den är det mest förbjudna, och det var den redan innan vår tid kom med sina krav på handlingskraft och framgång. 

Bitterhet är motsatsen till driftighet. Den är upplevelsen av att inte ha fått det man tycker sig vara förtjänt av, en sorts maktlöshetens vrede. Och den är så ful, så hopplös. Om man stannar i den för länge blir den ett fängelse som till slut är snudd på omöjligt att hitta ut ur. Det är farligt.

En stor tysk studie – sammanlagt 35.464 personer har intervjuats i femton års tid – visar nu också att bittra personer är mer invandrarfientliga. Det kommer förstås inte som någon chock: ”Främlingen” är den kanske bästa syndabocken. Han befinner sig på botten av hierarkin, och har därför svårt att försvara sig. Dessutom är det ju alltid lättare att sparka nedåt än att ge sig på, säg, en hoppspark mot himlen. Frågan är varför man är så olycklig att man alls vill sparka till att börja med.

På många sätt är det lättare att stå ut med olyckor i en välfärdsstat. Men på ett sätt gör det motgångarna mycket svårare att bära.

Mina egna empiriska och högst ovetenskapliga studier säger mig att invandrarhatare själva ofta har det ganska svårt. Många verkar sakna både arbete och socialt liv, eftersom de har så oändligt mycket tid över att skriva långa hatiska kommentarer på internet. De ser i invandrarna några som tränger sig före och får allt, medan de själva får inget.

Det är svårt att se sin egen lycka, den tar man så lätt för given. Man föds ju exempelvis inte i en välfärdsstat för att man förtjänat det, utan för att det slumpade sig så. Man blir heller inte sjuk eller förlorar jobbet eller går igenom en skilsmässa för att man inte är värd bättre. Eller hamnar mitt i brinnande krig, för den delen. Det bara blir. På många sätt är det lättare att stå ut med olyckor i en välfärdsstat. Men på ett sätt gör det motgångarna svårare att bära.

Dagens vuxna är de första på flera generationer som inte kommer att få det bättre än sina föräldrar, som i många fall inte ens kommer att få det lika bra. Likväl har de fått veta sedan barnsben att de kommer att ha ett gott liv. De har lärt sig att se det som en sorts villkorad arvedel, som de kan lösa in eftersom de uppfyllt sin del av avtalet och gjort rätt för sig efter bästa förmåga. Så var är då det goda livet?

Inte undra på att de nu är bittra. Det handlar inte – som så många tycks anta – om bitterhet som i att förvänta sig för mycket, utan om att politiken har ställt ut ett löfte den inte kommer att kunna hålla, och som faktiskt inte ingår i dess förpliktelser till att börja med. För nog kan politiken göra mycket, och sitt välfärdsuppdrag borde den ta hårdare på. Men livet är inte rättvist. Människans lycka kan samhället aldrig ansvara för.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.