Lisa Magnusson: "Jag har inte förlorat ett barn, jag har förlorat mitt enda barn", säger Ebbas pappa - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

”Jag har inte förlorat ett barn, jag har förlorat mitt enda barn”, säger Ebbas pappa

Other: Privat

Låt massmördaren på Drottninggatan tyna bort. Minns i stället offren: Ebba, Chris, Maïlys, Lena och Marie. Att lyssna på deras anhöriga är en solidaritetshandling. 

Det var den 7 april 2017. Jag var på restaurang med min familj när mobilen började darra. Till slut tog jag upp den. Jag såg att Stockholm drabbats av ett terrordåd, att flera personer var döda, och att mina anhöriga ville försäkra sig om att vi var i säkerhet.

Nu inleds rättegången mot den man som dundrade nedför Drottninggatan med en lastbil i syfte att mörda så många som möjligt. Jag vägrar komma ihåg vad han heter, jag gör min blick suddig när jag ser hans namn.

Hon var så omtänksam. Hon brukade gömma små kärleksbrev till honom.

Jag vill inte ge honom och andra massmördare det de suktar så efter. All denna uppmärksamhet. De detaljerade kartläggningarna i kvällstidningarna: ”EXTRA! SÅ LEVDE TERRORISTEN”. Åh vad de mår då. 

Bilderna från Facebook, som dessa fåfänga små män poserat för och noga valt ut i förhand. Jo de är små och fåfänga. Och det är också vår enda tröst: vetskapen om att de aldrig kommer att bli lyckliga.

Massmördaren kommer sitta på anstalt i mjukisbyxor och plasttofflor resten av sitt liv och klaga på maten, på sängens hårdhet, på de begränsade tv-tiderna. Alla han möter kommer att se på honom med avsky. 

Låt honom tyna bort. Läs inte om honom och slå av tv:n när han kontaktar medierna om några år. För han kommer att kontakta medierna, det är sådana han och hans gelikar är. De går under utan strålkastarljus. Låt dem gå under. 

Låt oss i stället minnas offren. Maïlys. Lena. Marie. Chris, den pappa vars sista handling i livet var att knuffa sin lilla son, hårt, fort, bort från lastbilen. Jag hoppas att denna oerhörda kärleksakt med tiden blir en tröst i traumat. 

Och Ebba. Elvaåringen som var på väg för att träffa sin mamma efter skolan.
”Jag har inte förlorat ett barn, jag har förlorat mitt enda barn”, säger Ebbas pappa (Aftonbladet 27/1). "Varje dag är en enorm kamp för överlevnad." 

Han vill berätta om en kreativ liten person som älskade att skriva sagor, måla, sjunga och spela gitarr, basket och pingis. Och hon var så omtänksam. Hon brukade gömma små kärleksbrev till honom. 

Att läsa denna pappas ord känns som en solidaritetshandling, på något grumligt vis. Ett erkännande av tillvarons bräcklighet.

Vi är många som har gått mitt på Drottninggatan med våra barn. Vi är många vars nära och kära lyckligtvis var någon annanstans den 7 april. Men Ebba var på Drottninggatan. Pojken som såg sin pappa Chris dö var där. Maïlys, Lena och Marie var där. Jag tänker fortfarande på dem. Jag tycker att vi är skyldiga att minnas.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.