Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Jag saknar ändå ofta Frankrike

Foto: THOMAS SAMSON

År efter år pågår diskussionen: Vad är franskhet? Jag kanske har kommit fram till ett svar.

Frankrike har en stor helg framför sig. Först lördagens nationaldagsfirande, sedan VM-final i fotboll på söndagen. Tanken var att jag därför skulle skriva något litet om detta mitt andra hemland. Men hur tar man sig egentligen an något så mångfasetterat? Frankrikes väsen låter sig inte fångas. 

Det är ett land fullt av motsägelser. En nation som försvarar uttrycksfriheten – je suis Charlie Hebdo – och förbjuder heltäckande muslimsk slöja. En skiktad republik där arbetarna kräver sin rätt att gå i pension vid 60. En sekulär stat, med hur många katolska helgdagar som helst.

Kulturlivet kännetecknas av snobbiga bohemer – bobos – och sofistikerade intellektuella som tycker att höjden av humor är någon som snubblar, pruttar eller naken klättrar ut genom sin älskarinnas fönster. Helst alla tre sakerna på en gång. 

Många verkade älska kvinnan, men hata kvinnorna.

Frihet, jämlikhet och broderskap lyder Frankrikes officiella motto – men vad hände med systrarna? Det undrade jag många gånger under mina år i Paris. Som kvinna upplevde jag ofta att jag antingen inte blev tagen på allvar alls, eller på alltför stort allvar. Antingen förlöjligad eller mött med aggressivitet. Många verkade älska kvinnan, men hata kvinnorna. 

Jag saknar ändå ofta Frankrike. Inte allt, men mycket. Som det där att det inte är så noga med saker och ting. Att man inte behöver tycka och vara rätt. Att man kan bara vara. 

Jag längtar efter mitt Paris med dess hundskitsbemängda gator där tunga historiska minnen samsas med tabacer, grönsaksaffärer, fiskerier och små bistroserveringar där man får lika god mat som på svenska finrestauranger men för hälften så mycket pengar.

Konfiterad anka. Makroner. Salt karamell. Det saknar jag. Och brödet, herregud, brödet! Bagerierna måste enligt lag hålla öppet varje dag året om. De andra affärsverksamheterna har öppet lite efter behag. Servicen är lika artig som arrogant. Jag saknar det.

Vad mer? Vänner, varav vissa jag räknar som min familj, men som jag numera bara ser på bild och i Facebook-chatten. Den långa vackra våren. Mäklaragenterna som för en månadshyra i arvode förmedlar bostäder. Vinet.

Ofta saknar jag också den franska samhällsdebatten, som tillåts ta tid och breda ut sig. Den kretsar mycket kring universella värden, men är samtidigt besatt av det franska. År efter år pågår denna diskussion: Vad är franskhet? Ingen kommer fram till något förstås. Frankrikes väsen låter sig inte fångas. Om nu inte just den bångstyriga brokigheten har varit svaret hela tiden.

FOTNOT: Lisa Magnusson var 2002-2011 bosatt i Frankrike.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.